Pannlampa i Ursvik

Efter ett maratonmöte i orienteringsklubben tog jag mig ut till Ursvik tillsammans med maken för att genomföra veckan och säsongens sista löppass.

Kyligt i luften och lite lätt dimma. Kan bara bli bra. Det var ett tag sedan jag sprang i Ursvik och hade glömt bort backen som alla spår börjar med. Backen i sig är egentligen ganska så härlig att springa i men inte ouppvärmd. En lagom brant och lång backe med tillfälle att köra bra tekniskt uppför och ändå bibehålla flytet men igår var jag som en astmasjuk åldring på toppen av backen.

Jag hade glömt att Ursvikstian är en trevlig bana. Allt bara flyter och backarna är lagom branta och lagom långa med återhämtningspartier där emellan. Trots att benen kändes tunga så njöt jag av turen. Pannlampans sken ger en nästan magisk upplevelse och det enda som hördes var våra andningar och konversation (ja förutom E4:an, Kistalänken och E18. Bara att konstatera att civilisationen aldrig är långt borta).

Ett bra pass som firades med lite glögg efter, för att tina upp lätt avkylda kroppar.