Terränglöpning när den är som bäst

Man tar en pannlampa och sällskap med sig ut till Ågesta och springer reflexbanan där en vardagskväll i slutet av mars. Det är livskvalitet.

Det är första gången för denna säsong som jag var där ute. Brukar annars köra åtminstone ett par gånger per år i skogen mellan elljusspåren.

Det var lite snöflingor i luften när vi gav oss av och hittade snart ett tempo som passade dagens mål. Att lufta benen lite. Inget tempo att ligga på i utan det skulle bara rulla på och var njutbart i alla ledder.

Letade kattögon i skenet av pannlampan. Känna doften av vårskog i näsan. Andas in klar luft och det kändes som att staden var ljusår från oss. Inte låtsas om att bilarna hördes avlägset i fjärran. Leka lite att vi var mitt i storskogen, långt borta från alla måsten och krav.

Och även om tempot inte blir så högt där man springer bland stockar och stenar, bland blåbärsris och mossa känns det att kroppen får jobba lite extra. Fötterna sjöng av glädje att få jobba i alla riktningar och inte bara nöta asfalt.

Att springa i skogen är nog den bästa träning du kan ge din kropp och själ. Våga ge dig ut och njuta i bystan. Lämna asfaltsdjungeln för den allra härligaste löprundan du kan finna.

Pannlampa ett måste i mörkret