fredag 27 april 2012

Ett hallelujatillfälle

Ni som bor i stockholmstrakten märkte säkert att det regnade en del igårkväll. Men det hindar inte en löpare som vill köra långa tröskelintervaller.

På schemat stod 12-15-18 minuter med lite joggvila mellan. Syftet var att inte få ner pulsen allt för mycket och få en total återhämtning.

Vi var inte så många på träningen som skulle köra just de trösklarna. Det var bara jag så det var inget att be för. Uppvärmning till början av Månzabanan och sen iväg. Stretchade dock vaderna en skvätt innan jag plöste fram

Planen var att hålla ansträngningen och inte farten för min skalle var inte med mig idag kändes det som.

Kom iväg bra och försökte hitta ett avslappnat steg med en del tryck i. Jag ville komma upp i steget och jobba med tekniken.

Redan under den första intervallen så kände jag att allt stämde. Trots att regnet piskade mig i ansiktet och vinden ven om öronen i motvinden.

Jag gillade läget och jag gillade det så bra att jag fick belöning i form av ett kalaspass. Benen protesterade inte ett dugg. Lite känning i en vad men inget som inte gick att stretcha bort lite snabbt i vilan. Jag kände mig antilopsnygg i steget och flåset betedde sig.

12 minuter gick faktiskt ganska så snabbt. Lite stretch och sen på't igen. Första intervallen hade tagit mig ner till båthamnen nedanför Lilla Skuggan och nu sprang jag till baka men mer mot Stora Skuggan och grusvarvet. Bara för att fixa saker och ting mentalt körde jag rokad mellan 18 och 15 så att den sista intervallen blev lite kortare.

Tuffade på och hade koll på pulsen. Det kändes fortfarande fint i kroppen. Svängde in på grusvarvet och sjönk ner en bit i det mjuka gruset. Inget att göra åt bara försöka flyta ovan på och inte hasa ner i sittande ställning.

Jag svängde ner mot Lappkärret och höll på att krocka med ett gäng fågelskådare som stod med kikarna i högsta hugg. Sprang vidare mot Naturhistoriska och med en extra krok fick jag till 18 minuter. Joggade och sen den sista.

Ingenting kvar att springa ju. Bara 15 minuter. Passerade en TSM grupp på vägen och jag fick glada tillrop och det behövdes verkligen för nu började jag bli lite sliten. Inte så jag ville kasta in handduken utan mer att det började kännas mer i kroppen och att den längtade hem i vätan.

Så äntligen klar. Det hade gått och jag tassade så himla nöjd hemåt. Känslan i mig under hela passet hade varit så perfekt. Det var så att jag ville high-fivea alla jag mötte och berätta hur bra jag var. Det är så här det ska kännas.

Kontrollerat jobbigt.

Firade med en cola och fish 'n chips på Limerick.

Annan gång med skön känsla i kroppen


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar