Husadubbeln

Detta blir ett sammandrag av två dagars orientering i Brottbytrakten.

Första dagen var det långdistans på menyn och det märktes även på de kortare öppna motionsklasserna. Det var få kontroller och en hel del långsträckor.

Själva området där tävlingen gick var detaljfattigt och för de yngre och nybörjare var det nog ganska utmanade.

Jag började rent ut sagt strålande (men en massa ironi) redan till första kontrollen. Jag var totalt väck och tog inga bra beslut. Jag hade tankarna på fel ställe och var inte närvarande alls. I detta läge så funderade jag på att ringa UK (uttagningskommittén) och säga att jag är ett skämt, att jag inte har i 10-mila laget att göra, att jag borde förbjudas att beträda en orienteringsbana.

Men plötsligt skärpte jag till mig och tog bra beslut och kunde läsa in mig.

Sen rullade det på med några småkrokar runt kontrollerna. Dock ska rulla tas med en nypa salt. Det var brötigt och jag fastnade precis hela tiden. Jag svor högt åt skogen som inte ville mig väl. Jag bad skogen att låta mig få springa fritt och slippa, med gråten i halsen, snubbla mig fram över ris och stubbar. Det kändes som om hela skogen var ett enda stort hygge.

Titta noga så ser ni röd linje - typ så jag sprang

 Dag två var roligare. Dels var jag mentalt förberedd på vad som komma skulle och dels var det medeldistanskaraktär som innebar fler kontroller. Idag tog jag det väldigt lugnt för jag ville få självförtroende i mitt orienterande. Jag ville vara med och se varje höjd, varje sten och sänka. Och det gick faktiskt ganska så bra. Några krokar men inte värre än att jag kunde läsa in mig relativt snabbt.

Men samma brötiga skog. Trodde dock att det bara var jag som fastnade och tyckte att det var småjävligt men när jag kom i mål intervjude speakern ledande i H18 och han hade samma känsla som jag. 

Det känns bättre idag och jag ringer nog inte UK.

Från dagens bana. Liten krok vid 9:an men jag fick hjälpa stackars vilsen flicka.