Inte alltid Rosa ljus

Det låter som om all löpning nu är i ett ljus av rosa. Men så är inte fallet. I går till exempel så var jag den som flåsade absolut mest även i en moderat fart.

Det är knäckande att inte vara i samma goda form som i somras. Jag vet att jag har ett giltigt skäl och att jag kommer tillbaka till den formen om jag vill.

Men just nu känner jag mig som en trött löpare även om det är helt underbart att springa på samma gång.

Tålamod, tålamod.

Att inte vara nöjd

Igår, direkt efter passet kände jag mig inte helt nöjd. Det kändes som om jag inte hade utvecklats något. Men efter middag och lite analys så kom jag fram till att det visst blivit en utveckling från förra månaden. Att jag blivit mer uthållig och att jag kunde klappa mig på axeln efter det genomförda passet.

Vad är det som gör att okej-känslan inte alltid kommer fram fast den har rätt att göra det? Är det en prestationshungran som hela tiden påminner om att det borde vara bättre resultat än det som är just nu? Är det tävlingsmänniskan som piskar och manar? Och är det dåligt att känna sig lite lagom missnöjd? Kan inte det vara bränslet till att pressa sig lite, lite till nästa gång?

Jag väljer att se det som en krydda i träningen. Om jag inte hade lite missnöje ibland skulle jag inte pressa mig, jag skulle inte ha viljan att bli bättre, jag skulle inte drömma om Sub40...

E jagad av Smurfhorden