Glad tjej!

Då jag kommer springa en tävling på lördag la jag, på inrådan av coachen, helgens intervallpass ikväll.
Planen var att köra 3 x 12 minuter i tröskelfart/ansträngning och där emellan två minuter joggvila.

Jag kände mig lite orolig inför passet då helgens pass inte gick så bra. Då kände jag mig lite ledsen och nedstämd efter.

För att få lite sällskap på passet och inte känna mig så ensam i mörkret värmde jag upp med FK Studenterna ner till Radiohuset. På deras program stod det x antal varv på Radiohusvarv 6 km. Jag tänkte köra samma varv och låta mig bli jagad.

Jag sprang iväg en 15 sekunder innan de andra och hörde deras röster bakom. Kände mig taggad och hade varma, pigga ben. Planen var att försöka komma ner mot 4:20 - 4:25 men jag ville inte titta på klockan för mycket utan känna mer hur kroppen kändes och nå "kontrollerat jobbigt". När jag kände att jag nått det stadiet, dvs jag flåsade massor men kroppen svarade, tittade jag på klockan och låg runt 4:15. Ja men jo. Fortsatte och idag gick tiden fort. Helt plötsligt skulle jag ta paus.


Så fortsatte det två intervaller till. När jag var klar kände jag mig lite upprymd och glad. Det är ju så här sådana här pass ska kännas. Nu har jag hittat det!

Råkade hänga på "fel" grupp så första kilometerns nerjogg gick i 4:15 min/km. Skärpte upp mig och vek av hemåt i mer moderat fart.