söndag 20 december 2009

Passet från Hell

Ibland kommer det dagar och pass då jag undrar varför jag håller på med löpning. Tänk att i stället lyfta lite tyngder i ett varmt gym, hoppa och skutta i en upplyst gympasal eller varför inte snurra på benen på ett spinningpass.

Igår var det en sådan dag. Det stod långpass i schemat. Ungefär 90 minuter med 10 minuters fartökning i mitten. Jag och äkta maken tog oss iväg mot kvällningen. Det hade snöat en del på dagen och vi visste att det kunde gå tungt.

Men inte så här tungt. Efter ungefär 4 kilometer hade jag känningar i vänster hälsena. Ett typiskt moddrelaterad känning som inte är okänd för mig. Inget jag bryter passet för men jag hoppades att det i alla fall inte skulle bli värre.

Kasade runt i snön ytterligare 5 kilometer innan vi stannade till och kände efter hur vi skulle göra. P hade ett längre pass med fler fartökningar. Båda hade slitna ben så vi beslutade att köra en fartökning på 15 minuter enligt P's pass och sen bara köra 90 minuter totalt för att benen inte skulle bli allt för slitna.

Fartökningen skulle gå i 4:30 minuter per kilometer men det fanns inte en sportkeps att få till det även om underlaget på Djurgården blivit bättre. Hård, packad snö. Ingen direkt halka. Det fick bli som det blev var planen för min del.

Det gick bra. Jag kunde snitta 4:35 under ökningen även om det slet hårdare än vad det skulle göra. Men sen blev allt kaos.

Vi tappade bort varandra vid Manilla. Vi letade efter varandra på olika håll, sprang som getter över snöiga nejder. Men ingen partner i sikte. Bara att styra kosan hemåt och hoppas att P tänkt samma sak.

Lite orolig körde jag på ganska hårt och kroppen började bli energitom och trött. Hasade och kasade längs Strandvägen och försökte få benen att svara.

Lite fast mark under fötterna i tunneln under Brunkebergsåsen. Skönt. Hemma. Och där var P. Happy ending!

1:52 och 22 kilometer. Hungrig som en varg.

Här var vi lite gladare


8 kommentarer:

  1. Det är verkligen tungt nu, jag får ingen hög fart alls på benen, det enda som är högt just nu är pulsen... Fast jag gillar att vara ute och sparka snö så det kompenserar lite.

    Tur ni hittade varandra så ni inte hade sprungit in i några svarta hål, dessa är ruskigt svåra att ta sig ur har jag hört.

    God Jul!!

    SvaraRadera
  2. Carina: Jag har inte vant mig ännu så jag förbannar det vita. Men jag vet att det kommer gå över och att jag kommer gilla läget.
    De svarta hålen är nästan lika läskiga som en nebulosa. Så det var skönt att allt blev bra :-)
    God jul till dig med!

    SvaraRadera
  3. Har hittat Di blogg. Åh vad jag kände med Er i modd och förvirring. Skönt med glad avslutsbild!

    SvaraRadera
  4. Jag vet att du om några veckor kommer gilla det här med snö. När solen skiner, det knarrar under skorna, det biter i kinderna och underlaget är hårdpackad snö! Då kommer du springa runt där ute med ett litet leende på läpparna och veta varför du inte står inne på ett gym bland förkylda människor!

    Du är en envis tjej som inte ger upp i första taget och när det här med vitt underlag bara får sjunka in lite så kommer du gilla läget. Det vet jag för du är flexibel och fixar det mesta galant!
    Jag vet iofs också att du kommer längta till våren och speciellt sista veckan i mars då vi får springa runt i linne och kortisar och bara njuta av tillvaron!

    Skönt att du och P hittade varandra där hemma!

    SvaraRadera
  5. Jag känner mig hänvisad till löpbandet...urk vad trist. Och kan du tänka dig att de sex löpband som finns idag var alla upptagna...av folk som GICK på dem. Suck.

    SvaraRadera
  6. Marianne: Hej och välkommen. Glada bilder stärker sinnet

    SvaraRadera
  7. Maria: Det kommer bli kalasbra och passet igår med dig gjorde mitt snöhat mildare. Gäller bara att välja ställe att spring på.

    SvaraRadera
  8. Petra: Jag ska göra löpbandsdebut (för året) idag. Kommer säkert finnas gåendes "som tar plats". Det är kalas att alla rör på sig på ett eller annat sätt men ibland blir frustrationen alldeles för stor.

    SvaraRadera