Kalv på grönbete

Så var det helt plötsligt torsdag igen och dags för Sub40-träning. Det är inte klokt vad veckorna går och dagarna bara rinner iväg. Snart är det maj och då ska verkligen våren komma. Denna dag hade den tagit semester och det var gråkallt och ruggigt. Jag var lite nervösare än vanligt. Jag bara går och väntar på att det ska vända och att jag inte ska vara lika stark som jag varit de senaste veckorna. Det är nog riktigt dumt att tänka så men tankarna kommer.

Kvällen till ära hade vi besök av tre personer från Polar som skulle provträna med oss.

Hela gänget (Foto: Lisa)



Jag vet inte om det är TSM (Terräng- SM) som speglade dagens pass men det var terränglöpning på schemat. I Lill-Jansskogen. Och då är det stor risk (chans?) att hamna i Fiskartorpsspåret.

Jajemensan! Passet såg ut som följer 1 varv på Fiskartorpsslingan. Det skulle gå en aning snabbare än uppvärmning. Gärna springa lite progressivt. Vi skulle se det som förlängning på uppvärmningen.

Sen jogg till KTH-spåret för att där köra god distanslöpning på platten och nedför för att ha rejält med kraft uppför. I denna slinga ligger Maskinbacken. Den är brant. Och lång.

Sista varvet skulle ske i Fiskartorpet med samma upplägg som KTH-varvet. Skillnaden mellan varven är att KTH har brantare och styggare backar men de är inte så många, Fiskartorpet har däremot många fler backar. De är jobbiga på olika sätt.

Hur gick det då? Jo, tack bra. Som vanligt så kunde jag inte hålla igen på uppvärmningsvarvet men jag kände mig stark och jag är väldigt förtjust i terränglöpning. Även om det är jobbigt och pulsen är hög så går det inte att låta bli att ge lite extra. Hela kroppen skrattar och även om det är jobbigt finns det ställen att vila på, fast man ligger på. Svårt att förklara, det måste upplevas.

Mattias och Joachim var före tillsammans med en av Polarkillarna. Coach Lisa och Coach Malin var fotografer och förcyklist och de dök upp på de mest oväntade ställen. Eller egentligen inte så oväntade. De var på de brantaste partierna och där vi behövde piska och morot. Perfekt!

Jag försökte få luckan till killarna inte allt för stor, för snabbt utan att det skulle bli en jämn ökning. Jag tror jag lyckades ganska väl. Kom i kapp Polarkillen i en av backarna och stärkt av detta kunde jag ta mig upp utan mankemang. Henrik hängde på mig bra och höll i länge. Bra där! Jag får jobba lite så att han inte trampar om mig en vacker dag.

Henrik och jag samt Polarkille (Foto: Lisa)




Efter lite pust så joggade vi över till KTH. Nu var det på riktigt. Nu skulle varenda backe attackeras. Allra minsta till den största och längsta. Distansfarten mellan backarna skulle inte vara mesig men heller inte alldeles för snabb så att attacken skulle utebli.

Började med en fin platt sträcka innan det var dags för Maskinbacken (som information: Namnet kommer av att KTHs maskinsektion ligger på toppen av det berget). Bara att ösa på och till hjälp hade jag Joachim, Mattias och ett gäng okända som jag bara måste om. Joachim är inget att göra åt. Han är född bergsget och bara rinner uppför. Ett fysiologiskt fenomen. Mattias försökte jag få häng på och inte tappa för mycket mot. Som påskjutare hade jag Henrik och målet var att inte få honom förbi mig.
Backen tog slut och det var dags för en liten paus innan nästa. Några andetag sen var det på’t igen. Härligt. Jobbade med de backteknikinstruktioner jag fått. Fortfarande åker axlarna upp när jag blir trött och att spänna sig på fel ställe är kontraproduktivt. Energi går åt i onödan och i detta fall så blir lungvolymen mindre och det känns som att luften inte får plats. Öva, öva men rumpan börjar inse att den ska jobba lite mer nu. Starka ben!

Efter lite mer upp och ner för med pepp från fotograf och cyklist kom jag i mål på det andra varvet. Trött som bara den men fortfarande skrattade jag. Nu hade vi tappat Polarfolket.

Promenad/jogg bort mot sista varvet. Inget att be för. Mattias, Henrik och jag gav oss iväg och vi låg jämt fram till den branta backen som har en 90-graders sväng mitt i. Där är det svårt tycker jag att hitta rytmen samt att gravitationen verkligen drar mig nedåt. En sluggerbacke helt enkelt. Mattias hittade flytet upp och drog ifrån. Henrik och jag kämpade på och vi försökte att täppa till framåt och någon liten meter tog vi med jämna mellanrum. Efter en backe tackade Henrik för sig och kämpade tappert vidare själv. Men jag fortsatte jakten. Benen skrek och lungorna pep. Men här i skogen kan jag hitta oanade mentala resurser och ligga på. Jag kände mig nöjd med min insats och jag hade verkligen tempoändring i backarna. Dock lyckades jag inte få ner pulsen så mycket mellan men orken hade jag ändå.

Väl i mål var jag tvungen att hämta andan väldigt länge. En riktigt trött tjej.

(Foto: Lisa)



Polargänget kom strax efter och de gjorde en fin insats. Bra träning för dem. De har en företagsutmaning som väntar i höst. De ska springa Lidingöloppet. Vi andra kan däremot leta skatt och försöka hitta en pulsklocka. Men jag misstänker att vi i Sub40 kommer bli diskade eftersom vi sprang ifrån dem.