Heaven and hell, heaven and hell...

Tisdagskvällen bjöd på ett gäng långa intervaller (igen!). Jag hade stämt träff med Mattias, som kvällen till ära inte var helt i slag och som då erbjudit sig att hara.

Vi hade kört ett liknade pass som detta för någon månad sedan och det var lika bra att köra på samma ställe så att det är lätt att jämföra passen emellan.

Passet bestod av 8x100 meter som en ”uppvärmning”. Efter dessa kändes det ganska lagom att springa hem men det gick inte då vi skulle springa 3x(1200-1000-800 meter) med 60 sekunder vila mellan intervallerna och 90 sekunders vila mellan serierna. Farten jag skulle hålla var 4:09 per kilometer eller strax under.

Det var inget att be för utan det var bara att sätta igång. Satte av i en fart värdig en OS-sprint medaljör och insåg snart att detta inte skulle hålla. Dock jazzade jag in på 3:51 minuter per kilometer (Här var det lustigt. Mattias klocka visade 3:56 minuter per kilometer. Det var vissa intervaller som var ganska så stor spridning på våra respektive farter.).

Den andra intervallen så bromsade Mattias mig, annars hade jag suttit som ett frimärke på den berömda väggen. Klockade 4:03 på den. 60 sekunder går snabbt men det var bara att vända om och brassa på.
Sista intervallen på första serien gick i farten 3:57.

Efter detta beslutade vi att Mattias skulle köra själv. Han hade mer krut i benen än vad han trott från början och jag vill inte sinka. Dock så var min reptilhjärna inte med på detta så den fick benen att pinna på i Mattias tempo från början. I en av backarna så kände jag att jag kom ur rytm, fick inte ett bra steg så jag pausade några sekunder och släppte iväg Mattias så jag kunde köra själv i mitt tempo.

Det gick bra och allt flöt på. Visserligen var det jobbigt men inte spyjobbigt (än).
När jag skulle köra den andra tusingen så hände det något med mitt högra ben. Det var som om en kniv körts in på utsidan av vaden. Det gjorde så himla ont att jag var tvungen att stanna till och stretcha. Eller det var ett försök till stretch, jag har ingen aning om hur man kommer åt utsidan av vaden.
Försökte springa på och lika plötsligt som det onda kommit så försvann det.

Samma sak hände på nästa intervall men då fortsatte jag springa och det onda försvann sen kom det inte tillbaka något mer. Lite grinig på att det är en sådan sak som stör rytmen. Jag undrar om det kan ha varit måndagens skoval som satt i?

Sista serien var riktigt jobbig men jag höll mig fast under 4:09 på alla intervaller utom näst sista på 1 kilometer som helt plötsligt hamnade på 4:12 och jag har ingen aning om varför.

Helt slut i kroppen efter så det var en trött tjej, knappt pratbar, som lufsade hemåt.

Jag känner mig tillfreds med att det inte är puls och andning som stoppar mig längre och att jag krigar bättre nu än förut. Jag orkar mentalt stå på mer i intervallerna. Och sen känns det skönt att jämförelsepasset inte gick lika bra som detta pass. Jag tar små steg framåt!.

Här är mina tider (saxat från träningsdagbok, minuter/kilometer)

1200: 3:51
1000: 4:03
800: 3:57

1200: 4:04
1000: 4:07
800: 4:06

1200: 4:03
1000: 4:12
800: 4:01

Jämför jag med förra passet så var tiderna dessa:
800: 3:54
1000: 4:02
1200: 4:08

800:4:14
1000:4:24
1200:4:20

Notera att passet var kortare och hade omvänd ordning på intervallerna (om det har någon betydelse)