Påskkärringslöp

Även om det var Skärtorsdag hade vi bestämt att köra Sub40-träning. Alla var på plats utom Henrik, som firade påsklov. Kvällen till ära hade vi besök från Running Sweden, då Mia och Rubin var med och sprang.

Samling innan träning



Vi delade upp oss i två delar. En del som springer snabbare och en del som springer inte fullt så snabbt. Det blev Joachim och Mattias som coachades av Rubin och Malin (dagen till ära på cykel) samt Mia och jag som coachades av Lisa.

På programmet stod 1 + 6x1000 meter med 250 meter joggvila mellan. Men det skulle bli en twist för vissa. Joachim fick den äran att köra 1250 meter på ett bräde och sen vila så länge det tog för Mattias att komma till startplatsen.

Vi sprang så snabbt att vi blev suddiga



Första tusingen skulle gå ungefär 10 sekunder långsammare än de andra, som en liten uppvärmning och för att hitta flytet i löpningen.

Ja men tjena. Jag sprang iväg och försökte ha det avstånd som jag brukar ha till killarna. Efter några hundra meter kollade jag in farten. 3:42. Tanken var "Det är fel på satelliterna".
Första lugna intervallen gick på 3:51. Jamenhurhamnadejaghär??!! Inte en sportkeps att jag skulle köra resterande intervaller på 3:41. Meddelade Lisa att det hade blivit fel och att jag snarare låg långsammare än så om jag skulle komma fram helskinnad. Min plan hade ju varit att köra alla intervaller under 4 minuter.

Fick i uppgift att köra som Joachim och vänta in Mia vid starten på nästa. Så intervall två blev 1250 meter lång. Det var en jobbigt intervall och jag sprang tusen meter på 3:54 och på de sista 250 tappade jag en del.

Då fick jag gå tillbaka till de vanliga tusingarna och för varje intervall analysera var svagheterna fanns. I mitt fall var det att ligga på lite mer i början av intervallen samt att inte tappa när backen mitt på var klar utan springa igenom ordentligt.

De två nästföljande gick på 3:56 och det kändes okej men väldigt jobbigt. Lisa var med och peppade och kom med råd.

På intervall 5 så kändes andningen väldigt tung och i backen upp så brast det för mig. "Lisa, det går inte!"

Då plockade Lisa fram de förlösande orden och jag kämpade mig in i intervallen igen. Den intervallen slutade på 3:57.

Det Lisa sa kommer jag inte ihåg helt men det gick ut på att känn inte efter. Det är prestationen som räknas inte hur det känns. Och det är ju helt rätt. Känna har inget att göra med Sub40. Det är det som är en av mina svagheter. Jag känner för mycket.

Jag var riktigt trött efter den intervallen och undrade om det var en kvar. Tyvärr var det två kvar. Hur skulle jag överleva detta? Jag tog dem en i taget och gjorde en deal med mig själv. Om det kändes riktigt dåligt fick jag bryta.

Men så dåligt kändes det aldrig så jag genomförde alla intervallerna. Den näst sista hade jag Rubin som pådrivare. Han var lika bra som Lisa. Det är kul att köra med lite olika tränare. Alla har sin stil och sitt sätt samt att de ser lite olika saker.

På den sista intervallen var det tungt. Mia startade 15 sekunder före mig. Min roll var att jaga ikapp. Med mig på jakten hade jag Malin på cykel till vänster, Rubin till höger som kom med order och Mattias bakom som en stoppbom. Jag hade inte en chans att slippa undan. Bara springa på och jaga.

Mattias gick om på upploppet och Rubin skrek att jag skulle hänga på och gå om. Jag kämpade som en dåre. Vet inte om jag lyckades men jag kom under 4 minuter.

Tack vare det så vann jag en fin Påskhare i choklad. Det lönar sig att inte känna.

En gigantisk hare...