Rotsnubbleri och socialisering

Äntligen fick Anna och jag kvalitetstid tillsammans. Det vill säga vi lyckades hitta en tid att träffas och springa en timme i skogen.

Träffades vid Hammarbybackens snöklädda fot och sprang rakt ut i spenaten. Planen var att springa i "rätt fart". Rätt fart för snack. Vi hade massor att ta igen och uppdatera varandra med.

Medans vi pladdrade på sprang vi upp och ner för varenda berg vi hittade. Det märkte jag knappt. Benen bara jobbade på. Det var helt underbart i skogen. Torrt och fint. Blåsippor lite här och var. Skuttade med lätta ben över stock och sten. Försökte hitta flytet inför lördagens batalj i Finnspång.

Vi rundade Söderbysjön längs med stranden. Det är ju lätt att tro att det är folktomt i skogen men det var några andra som tänkt samma tanke som vi. Dock höll de sig på lite större stigar.

Vi lyckades att bli en aning leriga. Var väl tur det annars hade ingen trott på att vi sprungit i skogen.

Benen känns omhändertagna ordentligt och jag är ett stort fan av OBT-löpning (Obanad terräng) då det ger mycket styrka, balans, bra flås och själslig tillfredsställelse.

På slutet hade vi följande konversation:
Anna: -Varför gör vi inte detta varje dag? (OBT i skogen)
Ellinor: -För vi är dumma i huvudet?

Nja, kanske inte helt sant. Men oftare vill jag ge mig ut i skogen.