Ingenting kan stoppa mig...

...du kommer hitta mig som död! (vilken låt? Fint pris utlovas till första rätta svaret )

Tisdag är nu mer lika med långa intervaller. Försökte få med mig Mattias men han skyllde på att han behövde jobba. Så det var bara att plocka på sig pannbenet och försöka genomföra de 4 x 2 kilometrarna som stod i programmet. Planen var att det skulle gå på 4:09 minuter per kilometer.

På vägen hem hade jag hunnit förslöa mig och kände mig inte alls i form för intervallträning. Det var segt, tungt och allmänt suckåstön. Jag hade överläggning med mig själv och kom fram till att jag börjar med uppvärmningen och sen får jag se.

Benen jobbade helt okej på joggen och när jag såg att snittfarten var 4:40 så hade jag inget att skylla på. Jo, en sak. Hade glömt ta min astmaspray. Kände lite oro men bestämde mig att jag springer så länge det går och om andningen bråkar får jag bryta. Det kändes rättvist.

Efter uppvärmningen var det en liten förkilometer för att få in rätt tempo. Nu verkar det som om min kropp och min knopp inte riktigt har samma uppfattning om hur det känns att springa i 4:09-tempo. Den första kilometern landade på 3:52.

Ja, ja, bara att rätta till, nu var det dags för det riktiga intervallpasset. På pappret ser det inte så farligt ut. Bara 4 stycken. Plättlätt. Så har jag gått omkring hela dagen och peppat mig själv. Allt för att luras.

Kände direkt att åt detta håll på Kungsholms strand var det motvind. Hua, bara att borra ner huvudet och köra. -"Det kan blåsa på tävling också." Det kändes bra och steget flöt på. Kände av baksidan en aning efter en stund och insåg att det gick lite för snabbt så jag drog ner en aning för att syran inte skulle få fäste där bak. Första kilometern avklarad. Intalade mig att nu var det en tusing jag skulle köra.

Stoppade klockan vid 2 kilometer och snittfarten var 3:54,5. 15 sekunder snabbare än målfarten. Hur skulle jag göra? Köra på och chansa eller bromsa mig lite och vet att jag fixade alla? Jag bromsar. Ville få bra känsla och även vara snäll mot min astma.

90 sekunder gick och det var bara att sätta fart igen. Fortfarande motvind. Men vad är detta! Det kan ju inte blåsa motvind åt båda hållen. Jo, tydligen kan det göra det på Kungsholmen. Konstig stadsdel.

Springer i godan ro och är helt i min bubbla. Så jag upptäcker inte faran för än den är helt över mig. Eller jag såg den på 5 meters avstånd.
Coach Lisa...jag hälsar och det första jag funderar på är om jag sprang snyggt och hade avslappnade axlar. Men herrejösses tjejen. Koncentrera dig på intervallerna nu lite i stället. Det som varit, har varit, det som Lisa sett, har hon sett. Intervall 2 hade snittfart på 3:57 så mitt försök att springa ner mot 4:09 gick så där.

Nu hade min andning blivit sämre och det tog mer emot samt (OBS lite äckligt kommer nu) att det blivit mer slämmigt så att säga. Men jag tänkte fortsätta. Hade ju fortfarande buffert ner mot 4:09.

Försökte hitta flytet i löpningen och bli avslappnad i steget. Fick lite draghjälp av en kille som dök fram bakom en buske. Han höll ungefär 3:50-fart så jag fick tyvärr släppa honom men det verkade i alla fall inte som att han hade något emot att hara lite.

Den tredje intervallen snittade jag på 4:01. Nu började jag tappa lite men det kändes ändå okej och genomförbart att köra den sista. Nu var det inget att spara på. Bara ösa.

Eller det är ju lätt att säga men i praktiken var det inte så mycket ös. Nu började jag bli riktigt trött och mitt fokus var att hålla ihop kroppen och tekniken. Åh snälla intervallen ta slut nu. Det hjälpte en massa att ha delat upp intervallen i två delar. Då blir det mer överskådligt och känns inte så långt. Sista fick jag till bra och jag kunde logga 4:02 som snittfart.

Var väldigt trött efter och var tvungen att pusta en bra stund innan jag kunde jogga ner.

Nöjd med att jag tagit mig ut och sprungit intervallerna, nöjd med att jag kunde få till farten. (Snittet på alla är väl runt 4 om jag räknat rätt.) Jag har egentligen inget dåligt som jag behöver tänka på.