Passet skulle vara, en för mig, riktig dräpare. Progressiv löpning i 10 kilometer, uppslittat i 2 kilometers bitar. Den sista biten skulle gå i tänkt milfart.
Jag joggade bort till Milspåretbanan. Jag startade visserligen inte vid Sjöhistoriska utan vid Djurgårdsbron (på ett ungefär). Där är det en kilometer till den riktiga starten.
De två första kilometerna skulle gå på 4:40, sen ner 10 sekunder för varje bit. Då skulle jag sluta på 4:00.
Som vanligt har jag svårt att hejda mig och ta det lugnt i början. Jag fick verkligen kämpa för att inte springa för snabbt. Jag vet ju att om jag börjar för snabbt kommer jag inte orka att köra de sista i rätt fart.
Milspåret är en tvåvarvsbana där det första varvet är lite tuffare med en stigning upp mot Rosendals slott. Så det passade bra att det var de lugnare farterna som sprangs där.
Det är egentligen inget att snacka om de första 5 kilometrarna. De rullade på bra och det kändes inte så farligt med backen upp mot Rosendal. Den fanns men var inte superbrant. Mer som en slakmota. Sen när jag väl kom upp för så var det bara att rulla på i stort sett ända till Djurgårdsbron.
Den 6 kilometern (som gick i 4:20-fart) kändes seg och det berodde på andningen, den var inte riktigt med mig. Jag fortsatte en bit in på 4:10 men var tvungen att stanna till för att andas några tag innan jag kunde fortsätta.
När jag sprungit över Djurgårdsbrunnsbron blev jag lite osäker. Skulle jag svänga direkt av och följa kanalen eller skulle jag springa likadant som första varvet i början? Här blev det knas och jag vet inte hur det blev men jag fick tilt i hjärnan och brakade ut i spenaten. Måste ner till vattnet!
Kunde i alla fall fortsätta och hålla hyfsad fart. Det var riktigt segt nu och värmen började göra sig påmind, andningen var inte på topp. Men det var bara att bita ihop. Den sista kilometern var riktigt tjusig.
Nöjd lufsade jag hemåt och kryssade mellan lördagsflanörer i kvällen.
Låter iaf som om passet i sin helhet blev bra!? Jobbigt när man börjar dividera med sig själv om vilken väg man ska ta och hamnar ute bland blommor och blad! :-)
SvaraRaderaNä, att springa sent varma dagar är verkligen förkastligt när man har problem med andningen pga årstiden men ibland måste man....
Jag minns en sen söndagseftermiddag för ca 1 år sedan då vi (du fick väl egentligen släpa mig) tog ett varv runt Edsviken.... Då var jag enormt glad att just du var med! En lugn och sansad vän!!!
Ser, av bilden att döma, att du fick en bra belöning när du kom hem!!!
Wohoo vilket superpass. Det måste göra ont i kroppen under de minuter ett sådant pass varar.
SvaraRaderaMaria: Jag är nöjd med passet som helhet. Nu ska jag bara övertyga mig om att det är kul och behagligt att springa sig trött :-) Det är läskigt med andnöden men samtidigt så vet jag vad det beror på och då känner jag mig lugnare. Jag var lugn på vårt pass för att vi hade "bära-Maria-avstånd" till Akuten ;-)
SvaraRaderaAnna: Det gör faktiskt ont. Och jag jobbar massor på att försöka gilla smärtan (men det går trögt) :-)
SvaraRaderaVilket bra pass! Ska du springa Milspåret?
SvaraRaderaCarina: Tack. Jo, det är planen. Känner mig lite nervös
SvaraRadera