Ett pangpass

på flera sätt.

Söndagen var dagen då jag skulle komma igång med mina långpass igen. Det har varit skralt på den fronten och jag känner att om jag eventuellt ska springa Lidingöloppet i höst är det dags att i alla fall springa de långpass som finns på schemat. Det vill säga 90 minuter.

Jag har tappat totalt intresset för långpass. Kan det vara så att jag missat att göra dem njutbara och "äventyrliga"? Förr så sprang jag dem ofta i skogen, över stock och sten och gärna i sällskap med andra likasinnade. Men förra året blev det inte lika många spontana, fotvrickarvänliga pass utan de sprangs väldigt mycket på asfalt.

Men idag bestämde jag mig för att i alla fall göra passet lite äventyrligt. Jag hade ingen direkt plan utan körde dit näsan pekade. Jag hade en önskan att hamna nere vid Mälarens strand och förhoppningsvis kunna springa längs den och njuta av solglitter.

Det började med en runda runt i Fruängen/Segeltorp och nästan genast märkte jag att pollenexplosionen startat. Det var en mycket väsande E som sprang och andades häftigare än vad pulsen på klockan sa. Det är dags att ta ytterligare kontakt med läkaren och be om bättre medicin.

Efter en kort stund vände jag näsan mot sjön och begav mig till vattnet. Det tog mig ungefär 30 minuter att hitta dit. Hamnade nere vid Klubbenborg och det fanns en informativ skylt att läsa om stället. Bedårande är det ord jag skulle använda. Det var underbart att springa och trots mina astmakänningar så var humöret på topp. Farten var inte helt långsam men jag gick på pulsen och den höll sig runt 75% av max. Farten var ungefär 4:50 minuter per kilometer, enkom för er siffernördar.

Det var platt och fint längsmed stranden och det var mjuka fina grusvägar eller skogsstigar att springa på. Här någonstans tappade jag bort mig. Ja, inte så att jag inte skulle hitta hem men eftersom detta är en vit fläck på min stockholmskarta var jag inte riktigt säker på var jag var. Dock kom jag fram till Vinterviken och läste lite fakta om krutfabriken som legat där. Det har tydligen exploderat ett par gånger och att platsen för fabriken valdes med omsorg, då det var mycket berg som kunde stoppa för mycket förödelse vid eventuell smäll samt att det inte var bebyggt runt om.

Strax därefter var det dags att vända hemåt och jag konstaterade att jag hunnit ända till Gröndal. Nu började det bli lite jobbigare. Det gick så att säga mycket mer uppför. Min misstanke var rätt. Mälarhöjden och Hägerstensåsen. Jag anar att namnen är väl valda.

Kikade lite på en busskarta och hade kartminnesträning. Som tur var gick det vägen. Jag kom hem efter 1:29 och drygt 18 kilometer.