Mitt 10-mila

Igår var det då dags att bekänna färg, att visa vad orienteringsskåpet skulle stå. Jag var nervös men inte överdrivet hispig, utan det kändes helt okej. Taggad är nog ordet jag skulle använda.

Jag anlände till Finspång i mycket god tid och anslöt till laget. Det var rutinerade tjejer som var stöttepelarna i laget. Jag kände att mitt bidrag var att inte tappa allt för mycket utan hålla position.

Gick och kollade damstarten och knappt fyrahundra löpare älgade bokstavligen över gärdet upp för ett rejält berg. Bara att inse att vi alla skulle den vägen vandra. Bergsbestigning i beskådande av alla. Det gällde alltså att göra det snyggt.

Emma gick bra och levererade över en 59:e plats till Fanny, som gav sig ut på sin 7,3 kilometer långa sträcka. Dessa två sträckor var gafflade. Det vill säga alla har inte samma bana utan kontrollpunkterna skiljer sig. Det handlar om att kunna orientera.

Jag fick ta över kavlen efter ett bra lopp av Fanny och stämplade ut som 80:e lag, ungefär 18 minuter efter täten.


Banan jag sprang var en kort stäcka på 4 kilometer och med medeldistanskaraktär. Det vill säga hur mycket kontroller som helst ska klämmas in på denna sträcka. Dessutom så skulle jag förhoppninsvis inte behöva orientera då alla hade samma bana.

Precis innan jag startade hade jag ett pep-talk med Rolle där vi gick igenom taktiken ytterligare. "Fokus, blicken långt fram, håll koll på riktning och spring som bara den. Tänk på att du återhämtar dig snabbare än de andra tjejerna så det är bara att ösa". Ungefär så gick förmaningstalet och jag lyder.


Det började så där bra. Nr jag fått kartan av Fanny så var den igenhäftad och jag trodde inte jag skulle få isär kartan och kunna se banan. Fick ur mig ett "Me, va faan" innan klammern släppte. Nu så, full fart framåt och jag tror jag sprang om ett lag redan på sträckan till startpunkten. Såg ett litet gäng med tjejer framför mig som redan påbörjat löpningen uppför berget.

Tog sikte på dessa och la på kompassen till första kontrollen för säkerhets skull. Kom ikapp gruppen strax innan krönet på backen och jag gick om ett par stycken. Vid det här laget bordemin andhämtning ha hörts enda nere på TC. Jag gick för fullt. Stämplade efter att ha kollat koden. Insåg att jag var tvungen att hålla minst två kontrollsiffror i minnet. Det tog för mycket tid att kolla vid varje kontroll. De låg väldigt tätt.

Iväg mot kontroll två. Jagade, la kompass och försökte titta långt fram för att ha koll på vart de tog vägen de två jag hade framför mig.

Jag struntade i att tänka på hur trött jag eventuellt var, det var bara att köra. Ganska snart insåg jag att mitt skogssteg inte är i klass med de riktiga orienterarna. Utför i ren skog är jag katastrofal. Inte direkt tartan där. Då blev jag omsprunget av ett gäng. Men jag försökte att envist hänga på på platten och uppför. Då kunde jag kliva på riktigt bra. Så fortsatte det kontroll efter kontroll. Ellinor jagandes som en liten ilsken terrier med tungan utanför som en röd slips. Det hördes milsvid omkring var jag befann mig.

Jag hade ingen aning om hur jag låg till. Jag sprang om en del och en del sprang om mig. En liten krok gjorde jag och hamnade lite snett. Det tog kanske 30 sekunder extra. Här ska jag inte skylla i från mig eller så. Bommen var min, bara min för jag får skylla mig själv som inte orienterade speciellt mycket utan utnyttjade sträckans hängoption till fullo.

Efter 11 kontroller var det bara 2 kvar och nu var det bara stig kvar att löpa med en liten sväng ut i terrängen för att ta kontrollen. Här sprang jag om en hel del och det kändes underbart. Det är något visst med att kunna plocka fram det där lilla extra när man märker att medlöparna är ännu tröttare än en själv. Stämplade sista och plockade fram Coach Lisas alla råd och tips för att få ett bra flyt och vara snabb på upploppet.

Om jag fattat resultatlistan rätt växlade jag in som 79:a. Det hade alltså gått vägen. Jag hade gjort mitt jobb. Underbar känsla. Den känslan blandades upp med illamående och blodsmak. Precis som det ska vara.

Växlade alltså över till Sanna som sprang även hon 7,3 kilometer (precis som Fanny). Där gjorde Sanna ett litet misstag och tappade tyvärr en del. Men så är det i stafett. Ibland fungerar inte allt. Och misstaget skulle lika gärna jag ha gjort. Men Sanna var stark nog att samla ihop sig och leverera bra på resten av banan. Det är i mina ögon beundransvärt och imponerande. Det är något jag ska ta med mig i tävlingssammanhang, oavsett om det är orientering och löpning.

Siste löparen, Malin, gjorde en härligt insats och fick oss i mål på plats 110. Det räckte inte till målet på topp-100. Men nästa gång, om vi har alla OL-gudar med oss.

Jag hade underbart roligt och jag inser att jag presterar bättre i lagsammanhang med mer press på mig.

Stort tack, Skarpnäcks OL, lag 1 för en kalasdag. Jag fick blodad tand.

(bilder kommer, glömde sladden hemma)