söndag 6 juni 2010

Först går det upp

sen går det ner. Så kan man säga att min träning sett ut de senaste veckorna. En skön känsla i kroppen har bytts ut mot motstånd och gnäll samt osnabba ben.

Idag var planen att jag skulle springa intervaller på en fart mellan 4:00 och 4:09 och intervallerna skulle gå enligt följande: 1-2-3-2-1 kilometer med vila 60-90-120-90 sekunder.

Jag gjorde något dumt och valde Haga parken. Det jag inte tänkte på var att det fina vädret skulle dra till sig horder av folk samt att det var Nationaldagsfirande vid Koppartälten. Men jag ska inte skylla dagens resultat på människor viftandes med blå/gula flaggor.

Hela veckan har varit seg. Dålig matintag i kombination med massor inför en flytt har gjort att kroppen verkligen känts seg och allt varit oinspirerat. Men jag ville ändå försöka mig på passet då det är ett pass jag behöver.

Första intervallen kändes helt okej, men det brukar de göra och inget att lägga ribban efter. Den klockades in på 3:56 och var en flack historia. Den andra intervallen gick på 4:07 minuter per kilometer. Det kändes lite trögare men jag var vid gott mod.

Hela tiden hade jag planen att i alla fall fixa till och med intervall 3, som var den längsta. Det behövde mitt huvud. Kryssade mig mellan folk och fä och försökte tänka positivt, hitta rytmen, farten och trycket i steget. Det gick inte fullt ut utan denna intervall började bra men jag tappade på slutet. Snittet blev på 4:07.

Nu började jag bli riktigt trött men återhämtade mig helt okej. Pulsen gick ner som den ska men benen var tunga och stela. Jobbade mentalt med att dela upp nästa intervall i bitar och inte tänka på den sista intervallen på en kilometer. Svetten sprutade ur porerna och värmen var lite störande då jag inte oklokt nog inte tagit vätska med mig. Visst kan det verka onödigt på så kort pass men jag är en stor-svettare. Vi pratar Niagarafall.

Näst sista intervallen gick från helt okej fart till promenadtempo. Och snittet blev där efter. 4:11 minuter per kilometer. Aj, aj, aj.

Illa, illa men bara att bita ihop och springa den sista kilometern som i stort sett gick uppför hela tiden. Ingen bra planering av rutt på ett sätt men det är i uppförsbackarna jag tappar fart så himla mycket. Vad har hänt med mina starka ben? De är borta.

Sista kilometern så ser det ut som om jag joggade men jag försökte verkligen att fokusera på tekniken, komma upp i steget och attackera motlutet. Det gick inte helt bra utan blev miserabla 4:13.

Pulskurvan var dock god och jag låg på eller över tröskeln under en helt godkänd tidsperiod.

Nya tag nästa vecka. Mer om sommarens träningsplaner imorgon.

3 kommentarer:

  1. En fundering, när du skriver att du ska ligga i tempo mellan 4.00 och 4.09 hur gör du då? Har du sån koll på tempot eller går du på känsla eller kollar du på klockan hela tiden för att ligga rätt? Jag tycker det är svårt att hålla ett tempo på det viset.

    SvaraRadera
  2. Just det, hur gör du då? Springer man på bana kan man ju kolla in mellantider.

    SvaraRadera
  3. Carina och Leif: Ni får ett gemensamt svar. Jag använder mig av Garmin 305 och tycker det fungerar helt ok för att få tempot. Jag tittar på det fönster som heter "etapptempo", dvs om jag fortsätter i denna fart kommer kilometern att ta så här lång tid. (Hoppas att ni fattar hur jag menar).

    När jag springer intervallen så tittar jag på klockan efter ca 1 minut för att kolla hur farten ligger till. Sen kollar jag ibland men då på tiden så jag vet hur länge jag kört. En mental bit "kom igen Ellinor, nu är det bara hälften kvar". "Bra nu är det en minut kvar. Kämpa på!" Lite så går tankarna i huvudet.

    Jag har valt att på ett sådant här typ av pass att köra med kilometer på autolap och på så sätt dela upp ex 3 km-intervallen i tre delar och varje del får sin egna snittfart. Ex så gick 3 kilometer på 4:02 - 4:10 - 4:06 och så ett totalsnitt på ca 4:07

    Hoppas att detta var svaret på era frågor.

    SvaraRadera