Så härligt, så jobbigt, så nyttigt

Igår var jag äntligen tillbaka på en Sub40-träning, som vi samkörde med Running Sweden.
Vi träffades vid Stadion och joggade bort till Stora Skuggan och grusvarvet.

Efter lite löpskolning delades vi in i grupper för att ta oss an kvällen olika upplägg. Vår grupp utökades med två från Running Sweden, Roger och Aimee. Från oss var det Dala-Leif, Parloppet-Jonas och undertecknad.

På pappret stod det att vi skulle köra 5x(1000m + 200m) med vila 60 respektive 90 sekunder. Målfarten sattes till 4:05 på de längre intervallerna och på de korta var det bara att ösa på.

Min vana trogen så tror jag att elden är efter mig och springer alldeles för snabbt i början så den första intervallen slutade på 3:52. Istället för att jobba som en grupp så låg vi på ett fint pärlband men lagom långa luckor emellan för att det inte skulle vara till någon nytta för någon.

Varje 200-ing låg runt 50 sekunder, +/- någon sekund.

På intervall två fick vi i uppdrag att hjälpa varandra genom att dra och hålla ihop. En perfekt övning för mig som har alldeles för lätt att ge upp istället för att haka mig fast i personen framför och ligga på rulle.

Aimee skulle dra lite i början och sen skulle vi turas om. Jag parkerade mig bakom Leif och Jonas och kunde njuta av att inte farten var för hög i början. Dock har jag fortfarande problem med backar och tappar där. Coach Lisa var på mig direkt så att jag inte skulle missa det fina suget från grabbarna. När vi väl var uppe och sprungit en liten bit till så piggar jag på mig och hjälpte till att dra lite.

Vi samarbetade bättre denna intervall men bättre kunde det bli kom in på 3:55 minuter per kilometer.

Intervall tre skulle vara ännu bättre när det gällde klungkörning. Och jag fick i uppgift att verkligen jobba mig upp för backen. Allt krut och fokus på den. Det som hände efter spelade ingen roll. Lisa var på mig som en igel. Det fanns ingen chans att maska eller bli feg.

För feg är just det jag är. I huvudet går tankar som ”åh nu kommer den där jobbiga backen” eller ”bäst att ta det lugnt nu så att jag inte spränger mig”. Så dumt, så mesigt. Om det är någon gång jag ska spränga mig är de väl på träning.

Men det gick bra. Jag jobbade mig upp och hade rygg hela vägen upp. En härlig känsla infann sig. Sen gick det av bara farten. Jag kom in på samma tid som den föregående.

Nu var det bara 2 intervaller kvar men jag ville bara fokusera på en i taget annars skulle skallen få överhand över kroppen.

Nu var det min tur att dra och Leif och Jonas fick order om att inte springa om mig förrän efter backen. Denna gång skulle jag fixa den själv. Sen skulle de komma och dra mig i mål.

Lisa sprang med och peppade, hejade och kom med råd. Jag jobbade mig uppför, uppför och uppför. Benen var med. De var starka och fina, kanske till och med lite snygga. Men det kan ha varit kvällsljuset som gjorde det.

När det var dags för killarna att komma upp och dra var de inte där. Meh! Hallå!!! Så det var bara att reda ut det hela själv. 3:54 minuter per kilometer. Och eoner av tid senare kom de slagna killarna in.

Under alla intervaller så var Roger och Aimee i en klass för sig. Deras ryggar var på perfekt avstånd att jaga efter. Det var guld att ha dem där framme.

Nu var det äntligen dags för den sista och mottot nu var ”Alla ska med!” Den har vi hört i ett annat sammanhang men passade bra här. Underrubriken var ”…och under 4 ska det gå”.

Vi kämpade och jag låg bakom killarna. Tappade en gnutta i backen upp men täppte till och kunde hjälpa till på slutet. Fy bubblan vad vi var bra!!! 3:54.

Det var ett helt underbart pass som var som gjort för mig. Jag fick öva på mina svagheter och se att det faktiskt går att öka lite för att komma ikapp och sen kunna spara energi genom att ligga på rulle. Jag fick jobba uppför och inse att det går att återhämta sig även om det är snorjobbigt just då och just där.

En toppenkväll med ett toppengäng.

Som pricken över i avslutade vi med 10 minuter löpspecifik styrketräning. Grymmejobbigt men gav mig flera nya uppslag på övningar att ta med.