Men det var då själva...

Det har gått ganska så bra de senaste veckorna. Träningarna har flutit på och tävlingarna har blivit bättre och bättre.

Men igår kom ett litet bakslag. Skulle köra ett testlopp på 30 minuter och se hur långt jag kom.

Jag valde att förlägga testet på Milspåretbanan då det är en hyfsat flack bana. Eller det är en flack bana.

Försökte att inte känna efter för mycket utan bara köra. Mitt mål var att komma på ett snitt någonstans mellan 4:05 och 4:10. Det kändes rimligt med tanke på helgen som varit och att jag sprang själv. Jag satte av i ett moderat tempo. Jag ville hålla nere farten för att inte bränna kutet och jag ville hitta ett flyt så att jag inte behövde kämpa som en dåre. Det kändes helt okej de första 10 minutrarna så då reviderade jag min menatal plan från 3x10 minuter till 2x15 minuter.

Men strax efter att jag tagit det beslutet började pulsen att bete sig underligt. Hjärtslagen blev ytliga och konstiga. Inget som syndes på klockan men det kändes konstigt i bröstet. Jag misstänkte att det var för lite vätska i mig och ville egentligen kolla det på en gång men tänkte att jag tar det vid 15 minuter så att jag får en lång intervall i alla fall.

Jag stannade till i 30 sekunder och såg att pulsen gick ner som den skulle. Falskt alarm, bara att fotsätta. Sprang på och hade nu en sämre snittid då jag räknade med vilan. Men jag försökte att tänka bort det. Ett par gånger till betedde sig pulsen och jag drog ner farten. Lite läskigt men jag försökte att inte bli allt för hysterisk.

Sen när jag sprungit 5 kilometer så lossnade det. Hela kroppen blev pigg, hjärtat var med och jag kunde flyga fram. Jag visade upp ett lätt, fint steg med avslappnad inställning. Borta var det sittande, tunga steget som speglat passet innan. Farten var nere under 4 minuter per kilometer och sinnet ungt.

Men ändå så känns det som jag misslyckades med passet. Att jag inte kunde förbise/känna det som hände i kroppen. Jag vill kunna koppla bort det jag känner och bara köra på.

Jag snittade på 4:15 (då inklusive de 30 sekunderna och de fartsänkningar jag gjorde).

Det kanske inte var så illa pinkat ändå. Nu när jag tänker efter lite. Jag är kanske lite hård mot mig själv?

En morgon i Botaniskan i Melbourne