Så var det då dags

Hade fått rekommendation av naprapaten att testa att springa för första gången sen diagnos fastställdes, idag.

Det var med fjärilar i magen och viss oro i skallen. I mitt huvud fanns det inte på kartan att jag skulle ha ont och att läkningen inte gått som jag velat. Men samtidigt gnagde en känsla av att det skulle kunna gå åt skogen. Att smärtan inte försvunnit på dessa veckor.

Jag har haft löp-, cykel- och hoppåskuttförbud i tre veckor. Och om jag ska vara ärlig har jag följt det till punkt och pricka. Jag har varit ett föredöme för mig själv.

Tidigt på morgonen gav jag mig av från hemmet och promenerade ner till Kungsholms strand. Checkade att klockan hittat satelliter och skulle sätta igång. Men...hur gör jag nu igen? Hur springer man? Tänk om jag glömt bort hur man gör?!

Tillslut kom jag iväg och benen kändes lätta. Visserligen var andningen redan väldigt snart ganska ansträngd och pulsen ganska så hög. Men det spelade ingen roll. Jag hade båda fötterna lyfta från marken under delar av steget. Underbart!

Kände efter. Kände efter massor och visst fanns det en liten känning i hälen. Men ingen smärta. Fortsatte och kom ikapp en kille. Kom även om honom. Tittade på klockan och insåg att detta gick alldeles för snabbt för att vara en liten testlöpning. Men inte kunde jag sakta in nu när jag precis klivit om. Bara att fortsätta en stund till. Märkte dock att han använde mig som draghjälp - helt okej men just idag skulle jag ju bara tassa lite.

Jag stannade till efter 7 minuter och släppte om honom. Maskerade det hela genom att låtsas att det var intervall jag körde. Jag tror inte att han gick på det men jag lurade nästan mig själv i alla fall.

Lufsade hemåt och fortsatte 3 minuter till så jag kom upp i det bestämda antalet, 10.

Jag är en väldigt glad kvinna idag. En glad och försiktig. Jag måste hejda mig själv nu de närmsta 6 veckorna och inte öka för fort samt väl medveten om att det kan bli bakslag.

Jag tänkte fila på en plan. En del två. Sub40 före 40 - återkomsten