Långa trösklar i vinterland

Meningen var att det skulle bli ett pannlampepass i Hellas med Petra men det frös inne då tågen inte ville vara med hela vägen. Jag begav mig istället till KTH-hallen och tänkte springa lite distans med 12:an gänget.

Det var kallt, så för första gången i år blev det långdämpare under tightsen, fleece-BH, mamelucker och handledsvärmare. Här gällde det att vara rustad. Men ändå var jag naken. Jag hade glömt Garmiklockan. Samtidigt väldigt skönt. Det var bara att åka med och inte bekymra mig över farter, tider och annat otyg.

Vi satte av mot Radiohusvarvet och idag skulle vi springa 7:an. Förenklat en variant av marathonbanan (nya). 12:an-gruppen skulle köra tröskelintervaller av modell lång. Varvet skulle delas in i två så att varje intervall blev cirka 3,5 kilometer. Där emellan skulle det joggas 3 minuter.

Hur det nu än var så hade mitt distanspass blivit en kvalitetsträning. Hej och hå bara att susa med. Försökte att ligga på rulle men min vana trogen så är det svårt att ligga efter någon så jag var i täten av en liten klunga. Jag hade ingen koll på pulsen men det kändes kontrollerat jobbigt så jag kämpade på. Fick släppa lite på grund av halka. Kärringen Björk är väldigt harig och mesig på vintern men jag försökte att inte tappa för mycket utan borrade lite och tänkte på andningen och steget.

Joggade lite lugnt och sakta innan nästa intervall. Vi hade kommit fram i närheten av Bellmansro och Italienska ambassaden och det var nästan helt öde. Tittade ut över Ryssviken och njöt av utsikten. Benen trummade på och hakan hade nu blivit en isstod. Försökte ha halsbuffen över men den bara gled ned. Nåja, när hakan blivit tillräckligt kall så känns det inget.

Utanför Skansen halkade en löparkollega och gjorde en saltomortal och landade i en driva. Efter lite koll att armar och ben var i behåll fortsatte vi resan mot Djurgårdsbron och Radiohuset. Och där, då jag precis fått upp flytet och börjat samla mig för backen upp mot nämnda mediehus stannade coach P mig och tyckte jag kört tillräckligt med fart. Först blev jag lite snopen och nä men sedan glad att han kortat ner mina bravader. Ska skynda långsamt och inte förhasta mig. 12 veckors klok träning ska ”tas igen” och det gör jag inte i brådrasket.

Nedjoggen till KTH-hallen är alltid lång och jobbig. Det kan man inte tro men Valhallavägen sluttar en aning uppåt åt det hållet.

Glad och nöjd över passet men trist att jag inte hade handduk med i duschen eller att bastun var på.