fredag 18 februari 2011

Heinzeffekt

Ibland när jag minst anar det så är det som en propp lossnar och allt bara väller fram.

Så var det igår på träningen. Hela dagen, hela veckan och till och med förra veckan har jag känt mig trött, klen och kall. Det var inte med fjäderlätta steg som jag äntrade KTH-hallen för ett progressivt pass runt den så kallade Radiohus fyran. Ett knappt 4 kilometer långt varv som skulle springas 4 gånger med ökande fart.

Uppvärmningen kändes okej och gruppen var fint samlad. Efter det blev det lite subgrupper som spred sig som ett pärlband längs med Djurgårdsbrunnsvägen. Jag började lugnt och sansat, fick med mig benen och andningen. Och efter en två kilometer ökade jag en skvätt så det fanns fart med inför backen upp mot Radiohuset.

Snittfarten på första varvet var 5:14 minuter per kilometer och medelpulsen 155.

Ut på andra varvet hade jag en liten lucka till de andra men jag kände deras flås i nacken. Här fick jag verkligen bromsa mig själv. Dels för att det fanns lite spring i benen och dels för att inte stressas av de andra. Det var min träning och min nivå och mina mål som gällde. Benen trummade på bra och allt kändes helt okej i kylan.

Varv två klockades in på 4:56 minuter per kilometer. Inte enligt plan. Jag hade tänkt en 5:05 och droppa 10 sekunder per varv. Medelpuls 165.

Under varv tre började det kännas lite motigt men kontrollerat. Det hade ju ändå gått en 11 kilometer sen jag startade passet. Jobbade med benen och tekniken. Hade problem med höger arm där deltoideus började krampa lite och inte bete sig. Fick skaka ut armen ett gäng gånger. Helt klart springer jag och spänner mig.

Backen upp mot Radiohuset började kännas rejält. Men varvet fick en snitt fart än då på 4:48 minuter per kilometer. Inte så dumt alls. Medelpuls 170.

Och äntligen sista varvet. För mig var det en bravur att komma i mål. Att ha kört ungefär 16 kilometer i ganska så god fart. Men jag ville ändå försöka öka en skvätt men inte ta mig över tröskeln. Bara vara på den de sista 2 kilometerna. Och jag tror faktiskt att det gick. Även om benen var tunga och trötta i kylan fick jag ändå lite kraft från dem. Jag fick upp knäna en aning till och andningen var med.

Segade mig upp för sista backen och rullade ner med långa, fina ben med driv. 4:44 i snitt och pulsens medeltal 173.

Jag är nöjd. Längesedan jag var så här nöjd med ett pass. Jag fick en bra progressivitet upp mot tröskel som var mitt mål för kvällen. Jag hade lite blodhundar som jagade och som gjorde mig mer alert och som gjorde att jag verkligen fokuserade på uppgiften.

5 kommentarer:

  1. Vilken trevlig träningsbeskrivning du ger. Jag är ny bloggföljare här och vi delar samma mål även om du är närmare.

    //Adam

    SvaraRadera
  2. Tufft pass, det måste vara otroligt lätt att gå på lite för snabbt i början och därmed sabba hela upplägget i och med att det är så pass långt! Vore det för tufft för dig att köra 5:00-4:45-4:30-4:15 min/km?

    SvaraRadera
  3. Adam: Välkommen hit! Vad kul att vi har samma mål. Vi får peppa varandra

    SvaraRadera
  4. Staffan: Det är svårt att inte låta benen bara gå i början. Får ha mycket strama tyglar för att inte sträcka ut.

    Ja i dagsläget med detta underlag blir det för snabbt för mig. Hade det varit barmark så skulle jag kunna springa snabbare men min vinterlöpning är rent ut sagt kass så jag går mycket på puls då. Farterna brukar vara en 20 till 30 sekunder långsammare för mig på vintern, vid samma puls.

    SvaraRadera
  5. Vilket bra pass! Springer man 4 varv/serier osv, så tycker jag alltid att det tredje är jobbigast mentalt. Bra jobbat!

    SvaraRadera