Ångpannan är laddad

Jag kände mig lite trött och slö på eftermiddagen så suget efter intervaller var inte så stort.

Men jag tog mig till KTH-hallen, snörde på mig skorna och joggade bort mot Haga med gruppen. Kroppen kändes lite tung och trög men jag hoppades att det skulle lossna. Jag har upptäckt att jag kör bäst när jag får jobba med uppvärmningen progressivt. Det vill säga att farten stegras efter hand och på slutet är i närheten av den marchfart som passet ska köras i. När jag kör i grupp så här blir det oftast inte så utan det blir ett moderat tempo som hålls hela tiden. Jag beslutade att första intervallen fick bli en ”igångsättare”.

Planen var att vi skulle springa runt i Haga och utnyttja kuperingen där. Alltså skulle backen upp mot Koppartälten äntras ett flertal gånger. Gruppen satte av i sin första 2 minutare. Jag blir alltid lite kantig så här i början. Nästan så att jag blir lite nervös i kroppen. Så mitt fokus är att hitta den avslappnade löpningen och att komma upp i arbetspuls ganska så snart utan att dra på mjölksyra.

Det kändes faktiskt ganska så bra redan från början. Jag kom upp i steget och fick med mig kroppen. Under joggvilan mötte vi Running Sweden som körde 3 serier med korta intervaller där mittserien var lite längre. Kolla in hos Carina om du vill veta mer. Jag försökte heja och peppa så mycket jag bara kunde.

Dags för 3 minuter. Uppför backen. Korta steget. Aktiva ben, starka ben. Jobba med armarna och vara lätt. Så, backen besegrad och steget kunde flyta ut mer. Andningen var nu ganska så flåsig och allt kändes bra. Ingen syra och huvudet helt med i matchen. Såg faktiskt fram emot de två långa intervallerna. Där kände jag att jag kunde få en indikation på formen.
Joggade i två minuter innan den första långa. Sen på’t. Huvudet med, benen med och det kändes positivt i kroppen. Inte så jag flög fram men det var verkligen kontrollerat jobbigt. Och jag skulle kunnat köra på en längre stund. Bra där!

Samma känsla på nummer två. Hela kroppen var glad även om det var jobbigt. Allt flöt på. Jag hoppas att känslan fortsätter så här och att jag kan köra så även på längre intervaller. Det kanske är dags för ett litet test?
Resten av intervallerna gick av bara farten.

Jag gillar mentalt nedförsbacken av stegen. När intervallerna blir kortare och kortare. Dock är jag en snigel i början. Det tar ett tag för ångloket att få upp någon speed. Det tar en minut eller två innan jag börjar tuffa om folk. Så på de två korta intervallerna hade jag sämst fart. Visserligen började jag bli trött men det är inte hela sanningen.

Riktigt nöjd med kvällens pass.