Kvarnloppet

I lördags var det Kvarnloppet som gick av stapeln i de okända tassemarkerna nordväst om Stockholm. Inte direkt ”mammas gata” för mig men jag kommer ihåg att det är väldigt vackert där ute i skogen.

Efter en lång uppvärmning, det behövde verkligen idag då jag kände att pollennivån var skyhög och mina vader ville stämpla ut och gå hem för gått, samlade jag ihop mig till start. Syftet med dagens lopp var att kämpa, träna med nummerlapp och hitta ett slags flyt.

På startlinjen tittar jag mig åt vänster och ser en välbekant nuna bakom ett par koola solglasögon. Sofia* står där laddad till tänderna. Vi byter några ord och startskottet brinner av. Jag försöker att inte rusa med i början utan känna in farten där jag borde ligga. Efter någon halv kilometer går jag om Sofia och mantrat för dagen blir. Sofia får inte springa om, Sofia får inte springa om.

Efter knappa 2 kilometer kommer en tjej om och jag orkar bara inte hänga på. Det piper i lungorna och vaderna gör verkligen ont. Jag kortar steget för att slippa den värsta smärtan. Men jag kan bara inte tänka bort det onda. Så jag gör så gott jag kan. Försöker hålla uppe intensiteten och fokuserar på att ha kraft i benen och hålla andningen uppe.

Banan är ganska så kuperad med många slakmotor som aldrig tog slut. Och ja, jag vet att det är lika mycket nedför men för mig är det ingen vinst med det. Jag tappar för mycket uppför fortfarande, även om det blivit bättre.

Kommer i mål på en tid 40 sekunder sämre än Premiärmilen. Och även om det känns som många negativa känslor i texten ovan är jag ganska nöjd. Det finns något där i kroppen som ligger och bubblar. Det får komma ut när det är moget att komma ut.

Och ja, jag lyckades med mitt mantra.

*Sofia träffade jag i Portugal på en Scandinavian Training Camp, 2005. Vi delade rum och jag fick en inblick i friidrottslivet.