fredag 10 juni 2011

Yessssss!

För första gången, ever, klarade jag att springa ett snabbdistanspass.

Jaha, tycker ni. Vad är det med det då?

För mig betyder det massor. Snabbdistansen har varit ett hjärnspöke som inte velat släppa. Att springa 10-12-15 minuter ii trökelfart har funkat utan mankemang och i bra fart. Men så fort det står snabbdistans på schemat har det låst sig totalt vid 10-12 minuter och jag har bara velat dö.

Men igår, gick det! Jag värmde upp med P och Petra och sen splittrade vi på oss. P skulle köra ett annat pass och Petra samma men med annan fart.

Vi startade på Månzabanan och körde en kilometer i tänkt fart (i mitt fall hade jag tänkt 4:20 med tanke på värmen och att jag gav mig lite snällare mål för att fixa 20 minuter).

Den kilometern gick på 4:14.

Sen efter lite vila och pepp satte Petra och jag av. Hittade min rytm men jag kände mig inte avslappnad. Det gnagde i mig att jag inte "kan" det där med snabbdistans. Försökte hitta delmål och visualisera sista kilometerna i ett millopp.

Och sen, när det var 5 minuter kvar så kom den avslappnade känslan. Den bara infann sig. Och det gjorde min löpning mindre kantig och tvär. Mina fötter nuddade knappt marken, min andning kom ända ner i magen.

Och där, 20:00, knäppte jag av klockan. Jag hade segrat! Snittfarten blev 4:17 och jag känner mig så nöjd.

Så att jag drack vatten som en kamel hela kvällen och hade svårt att sova gör ingenting i sammanhanget.

Tack P och Petra för sällskapet.

14 kommentarer:

  1. Åh va gott när man besegrar hjärnspöken sådär!

    SvaraRadera
  2. Ja, snabbdistans är ingen favorit hos mig heller. De enda gångerna jag kör det är när jag verkligen behöver det. Enbart distans, långpannor (som jag inte heller alltid kör) och intervaller räcker inte. Snabbdistansen behövs för att vänja sig vid att ligga i lite längre tid i sträck. Undrar dock när jag körde det sist? Får bläddra i dagboken till jag kommer in på gulnande sidor...

    SvaraRadera
  3. Grymt! Jag har också hjärnspöken när det gäller snabbdistans. Och om allt går som det ska blir det ett pass imorn. Usch :)

    SvaraRadera
  4. Sjukt bra jobbat! Ja, du vet ju hur det gick för en annan - men det hör inte hit. Himla roligt att du fick till det precis som du ville! Och jag har lärt mig att peta i snabbdistans i programmet bra mycket oftare.

    SvaraRadera
  5. Gött att det gick så bra! Knows the feeling. Snart blir det säkert en vana :-)

    SvaraRadera
  6. Ha ha, hur gick det för Petra då? Men hur många snabbdistans per månad kör du då Ellinor?

    SvaraRadera
  7. Härligt!!! Grymt bra att kämpa på på det där viset!! Måste varit en underbar känsla när det släppte efter 15 minuter.

    SvaraRadera
  8. Springjonas: Ja, ska springa en sd snart igen för att inte glömma bort

    SvaraRadera
  9. Leif_A. Jag vet. Jag bara måste få till sd-passen så att den där j*vla tiden underskrides.

    SvaraRadera
  10. Andréa: Undrar vad det är som gör att vi hakar upp oss på dem?

    SvaraRadera
  11. Petra: Du kämpade bra och gjorde det rätta. Och du är duktig som har sd på programmet. Det är jag dålig på.

    SvaraRadera
  12. Jim: Jag hoppas det. Måste få det till en vana

    SvaraRadera
  13. Leif_A: Det står i bloggen. "Månströmare" är kanske inte det mest effektiva träningsredskapet men händer den bäste ibland.
    Eh...om jag får in en i månaden eller så kommer jag få vara nöjd. Jag får börja med smååå steg. Annars blir jag orienterare på heltid ;-)

    SvaraRadera
  14. Carina: Det var mental nedförsbacke då :-)

    SvaraRadera