onsdag 20 juli 2011

Jungfruloppet på Gotland

Fick tips av en klubbkamrat om ett litet rart lopp i krokarna av min semester. Jungfruloppet som arrangerades av Gotlands Bro OK och givetvis skulle jag ha förstått redan då vad det skulle handla om.

Ett rent terränglopp. Men målet för kvällen var att springa en bra snabbdistans på ansträngning. Vädret under eftermiddagen hade varit full med åska och tillhörande regn som på ren svenska vräkte ner. Hade det fortsatt hade jag legat kvar i sängen men en timme innan anmälan skulle stänga kom solen och värmen tillbaka.

Coach P och jag landade i god tid till loppet och jag gav mig ut på uppvärmning och rekningsrunda. Distansen för kvällen var 6 kilometer och gick först uppe i skogen delvis på elljusspåret. Man kan ju tycka att Gotland är platt, för så säger ju alla, men de hade lyckats hitta en fin, lång backe efter cirka 200 meter in på spåret.

Efter några hundra meter till gick det mer eller mindre rätt ut i spenaten med en liten smal stig med massor av rötter. Det var ganska halt och jag kände mig inte speciellt säker på foten. Jag värmde upp klart och hade bestämt mig för vilka skor det skull bli under loppet.

Mina fina matchande lila snabbfötter fick stå tillbaka för orienteringsskorna. Ja, så osäkert kändes det under tassarna. Det var mer eller mindre ren orienteringsunderlag som skulle springas. Härligt!

Bara någon minut fram till start och kvällens första förvåning inträffade. Jag är van vid att ju närmare start det blir desto trängre blir det vid startlinjen. Men här var jag i stort sett själv. Det var jag och en tjej från Spåret.

Startskottet brann av (eller speakerns stämma som sa "Jau nu far ni springe") och jag sprang iväg. Min plan var att inte ta ut allt i första uppförsbacken men att inte vara för mesig heller. Då skulle jag fastna bakom någon tjurrusare på stigen.

Kom upp som nummer tre och hade bra häng på de framförvarande. En typisk orienterare sprang om min strax före stigen (typisk = lång, smal och stort adamsäpple, eller det där med adamsäpplet vet jag inget om i det här fallet. Men bergis hade han det) och genast bedarrade farten. Men som tur var kom det ett parti där banan gick ihop med elljusspåret igen och jag kunde kliva förbi.

Här kom min andra förvåning. Var är alla? Vi var 4 stycken i täten och det kändes inte som att det fanns andra där bakom.

Efter 2,5 kilometer vände banan neråt mot havet och det blev en hel del snabba fotförflyttningar för att inte vricka till eller snubbla. De två framför hade fått en liten lucka men jag började täppa till den. Det var ett av mina andra mål idag, att jobba på det taktiska och nyttja mina medlöpare.

Strax före en riktigt brant nedförsbacke fick en gren fatt i min buff och drog den av skallen. Nej! Inte min nya, fina buff! Fick stanna och vända för att plocka upp den. Var lite nervös över att bli påsprungen bakifrån men inte en kotte fanns där.

Nu var det ingen tid till att tveka. Jag bara måste komma ikapp de två där framme. Vid vätskekontrollen stannade båda till för att dricka så jag fick helt gratis några meter och jag kände mig stark. Men nu hörde jag att funktionärerna hejade på någon bakom mig. Jag var bara tvungen att vända mig om. Var det en tjej eller kille som kom?

En kille och jag blev lugnare igen. Nu gick banan på en väldigt vacker plats (tror jag. Jag tittade inte så mycket. Men de andra löparna sa så) längs med klinten innan den skulle svänga uppåt igen mot mål.

Nu var jag trött, nu var jag riktigt trött. Kände av illamåendet och de tunga benen men jag ville inte ge mig denna gång. Jag skulle besegra tröttheten.

Killen bakom sprang nu om mig och jag tog rygg så att jag kom om en av de andra två. Och han lät mycket trött. Jag orkade inte kriga med tätduon som gled i från mig men jag sa till mig själv att jag inte skulle släppa om herrklassens trea.

Nu sista uppförsbackarna mot mål. Bara att jobba på. Ta ett steg i taget och inte tänka. Bara göra. Inte släppa om trean, inte släppa om trean...

Kom i mål på 25:56 och kom inte många meter efter mållinjen innan jag var tvungen att lägga mig på knä och bara dö en smula. Fy vad jag mådde dåligt och fy vad härlig den känslan är.

En seger är alltid en seger även om motståndet inte var det allra bästa men jag jobbar på att boosta mitt självförtroende och jag har seglat på små moln hela dagen.

Rekommenderar denna tävling då den var välarrangerad, gemytlig, fina priser och en bra marka.

9 kommentarer:

  1. Grattis!! Och shit vilken tid! Du är ju bara för grym!

    Och det där med orienterares adamsäpple var sjukt kul :)

    SvaraRadera
  2. Vilken härligt lopp, fast var det inga som kom bakom eller hade ni kutat ifrån dem redan från start?

    Grattis!! Låter som om du genomförde loppet på bästa sätt!!

    SvaraRadera
  3. Stort grattis till vinsten!

    Vad var det för fina priser?

    MVH

    SvaraRadera
  4. Yepp, jag vet hur de däringa orienterarna ser ut. Kul att du kämpade på så bra!

    SvaraRadera
  5. Andréa: Tack! Farten var okej med tanke på banan så jag är nöjd (illamående=nöjd)

    Jag lovar! De ser ut så :-)

    SvaraRadera
  6. Carina: Tack! Ja det var det som var så mystiskt. Inga hängde på oss tre. Sen kom ju en lirare efter 3-4 km och fick fart på oss.

    SvaraRadera
  7. Lennart: Tack! Jag fick en mugg och en skål i keramik at Thord Karlsson som jag gillade massor. Annars lottade de ut priser i form av gratisbiljetter t Fornsalen, medlemskap i fornsalens vänner,restaurangbesök etc. Mycket bra för att vara brödrostlopp

    SvaraRadera
  8. Leif_A: Tack för att jag får medhåll :-) Beskrivningen av dem är med stor kärlek i botten.
    Ja uj vad jag kämpade. Och vet du vad? Jag dog inte utan det blev liksom inte värre när jag väl var trött.

    SvaraRadera
  9. Riktigt bra jobbat Ellinor! Din dröm lever verkligen i högsta grad. :-)

    SvaraRadera