Frankfurt Marathon - en langares berättelse

I augusti fick jag frågan om jag ville hänga med Petra till Frankfurt, där hon skulle springa maran. Jag var inte så svår att övertala. Inte för att springa men för att langa och vara sällskap.

Båda två var inne på att boendet skulle vara nära start och mål samt vara lite lyxigare. Min erfarenhet av maralopp på annan ort är att man tillbringar en hel del tid på hotellet, för uppladdning och sen återhämtning.

När det var några dagar kvar till resan kollade jag in banan och försökte hitta bra ställen att stå på. Dels lämpliga för Petra men också lämpliga för mig så att jag snabbt kunde förflytta mig till nästa position och hinna vara på så många ställen som möjligt.

I samråd med maralöperskan kom vi överens om att det var bäst att stå vid 7, 14, 31 och 41,5. Det första och sista stället bara för att heja. Vid 14 och 31 skulle gel lämnas över och även en vattenflaska.

Lämnade av Petra vid starten som var lätt stirrig och det är precis så det ska vara innan en mara. Då är man på, då har man taggat till. Tog hennes överdragskläder och begav mig längre ner på startrakan.

Det är läckert att se en start då hela fältet väller fram. Först de lättfotade och snabba för att senare gå över i mer lufsande stil.

Jag slet mig från starten och sprang bort mot min position vid 7. Kartan i högsta hugg. Den var min kompis hela dagen och utan den hade jag varit helt vilse flera gånger.

Kom fram i god tid för att se täten. Det ser så sjukt lätt ut när de springer. Knappt att de flåsar och steget är flygande!

Täten vid 7 kilometer. Segraren i mitten

Det var flera andra löpare i loppet som jag kände och hejade på dem med liv och lust. Publiken i Frankfurt var inte den roligaste jag träffat på. Jag försökte flera gånger att dra i gång ett allmänt hejande men gav upp efter ett tag.

När Petra passerat lubbade jag vidare till 14 kilometer, dit det inte var så långt. Missade den allra främsta täten men såg de precis bakomvarande.

På bilden Cédric Schwartzler från Enhörna

Hejade på så många löpare jag kunde och extra mycket på de jag känner och känner till. Kollade av tider och såg att de allra flesta höll sin fart. Kul!

Petra kom med 3:44-ballongerna och jag följde med henne några hundra meter med gel och vatten. Hon var pigg och glad och hade inga känningar.

Nu var det en rejäl bit bort till 31 kilometer och jag tog promenaden längs med floden. En fin sträcka att springa på. Benen trummade på och det kändes som att farten var god och i bland mycket god.

Kom till 34 kilometer och kunde se täten passera precis. Nu var det en 3 kilometer kvar till min position och det var enklast att följa banan så jag sprang mot löparna. Banan var bred och fin så jag var aldrig i vägen för någon.

Framme vid 31 åt jag min matsäck och väntade. Nu började de flesta se lite plågade ut eller i varje fall mer fokuserade och sammanbitna.

Eva, vid 31 kilometer. Fokuserad men sen glad när hon såg mig.

Men var är Petra? 3:45-ballongerna har passerat och jag ser ingen Petra. Har hon kraschat? Har hon brutit?

Nej nu kommer hon. Och det var inte det glada fejs som jag är van att se henne med. Det var sammanbitet och hugget i granit.

Sprang med och frågade hur det var. Svaret var kort. Kramp i vaderna och magen är paj.

Aj. Hur gör jag nu? Hur ska jag kunna peppa på ett bra sätt? Jag springer med och erbjuder vatten. Är tyst en bra stund medan jag funderar. Det känns som att vad jag än säger så skulle det kunna sluta med en smocka.

Ser dock att löpsteget inte är så sargat utan håller en helt okej klass trots krampen.

Petra innan start

Peppar med det och det känns som vi har en kontakt. Börjar prata om att nu är det enkelsiffrigt kvar till mål. Får Petra att dricka mer vatten. Jag lämnar henne vid 34 för att bege mig till sista hejningsstationen. Ber en liten bön att hon ska hålla ihop sista biten in till mål.

Och där kommer hon, lite tidigare än vad jag trott. Hon har sprungit i ren ilska fortare än vad jag trodde. Härligt!

Och trots allt krångel innan och under loppet blev det pers. Snyggt jobbat!