Den som spar han har

Eller hur det nu är. Torsdagens tänkta progressiva pass över 10 kilometer flyttade vi till helgen av randiga skäl och rutiga orsaker.

När jag vaknade på söndag morgon ångrade jag mig djupt. Snöslask och mögel i luften. Vad göra? Maken och jag valde att åka till Ursvik och köra med dubbade skor i terrängen istället för att avverka 2 varv på Radiohus femman i modden.

Vi värmde upp på 2,5 kilometers slingan och det var verkligen två steg fram och ett tillbaka. Jag beslutade där och då att köra på ansträngning i stället för på tid. Det skulle bli ett alldeles för slitigt pass för kroppen om jag skulle försöka matcha tider.

Första 15 minuterna av huvudpasset körde jag på puls strax över uppvärmning. Runt 75 % av maxpuls. Ingenting var gratis, ingenting var speciellt kul. Kall modd som kylde av fötterna en aning för mycket. Fötter som slirade runt i snön och fick slita hund. En hälsena som protesterade en aning och underben som strejkade. Nja till detta pass så långt.

Efter 15 minuter var det dags att öka på en aning. Benen var fortfarande inte med och det var slitigt. Under denna period kom ”favoritsträckan”. Över en äng med rejäla vattenpölar som det bara var att plösa igenom. Var jag inte kall om fötterna innan blev jag det nu. Men bara jag fick pipa lite så blev det bättre. Tycker dock synd om en lirare som tog rygg på P och mig tidigare på sträckan och som blev lite lurad av vårt vägval. Men rena skor fick han nog.

Sen var det varvning och dags att få till en 80 % av maxpuls. Nu började det bli kämpigt rejält. Fötter och jag åkte runt som en smörklick i en het stekpanna. Men fokus på teknik och att komma upp i steget. Som tur var hade det onda i underbenen slutat efter en 30 minuter. Det var många onda tankar som for i huvudet och jag längtade bara hem. Och till slut var det bara en 10 minuter kvar och då skulle jag upp ytterligare i puls. Nu var det bara att kämpa genom de kalla vattengravarna och slurryunderlaget. Lite till bara, sen vila. Kom igen, liite till!

Klockhelvetet hade inte vett att slå om till 10 km. Det var hela tiden 300 meter kvar kändes det som. Slå om då! Slå om då, jävla skitpryl!

Äntligen fick vi pusta och stånka. Klappade oss själva på axeln innan nerjogg och ombyte till torra kläder.

Ja, en dag på jobbet typ.