En kompott av löpning

Den här veckan är det jag kallar för en medelhård vecka. En vecka som för tillfället ska innehålla ganska mycket mängd och hyfsat  långa och halvhårda kvalitetspass.

Så i torsdags pep jag i väg och brakade av ett progressivt pass på totalt 17 kilometer där 12 kilometer var själva passet med stegrande fart.

Det var riktigt skönt att känna barmark under fötterna. Rullgruset är inte några problem. Bara jag slipper halka och modd. Allt annat kan jag leva med. Och det var nästan så varmt att jackan kunde slängas av. Men bara nästan.



Passet gick helt okej. Det var lite tungt att få ner luften. Den lilla klumpen störde en aning men om jag "juckade" farten lite upp och ner samt tänkte på att springa avslappnat i axlar och rygg fick jag till det hyfsat. Dock kunde jag inte pressa upp pulsen nåt vidare värst. Men så är det och inget jag kan göra något åt i efterhand. Det kändes i alla fall som om kroppen var uppe och nosade på tröskel.

Om det tidigare i veckan var glest med löpning så tar jag igen det nu på slutet. Distanslöpning i solen igår, där jag var tvungen att kavla upp benen på tightsen för att inte förgås. Visserligen inga vackra spiror då de är så vita att de ser blå ut. Men än då.

Och idag när solen hade gått ner, blåste tagit i och temperaturen krupit ner mot nollan bestämde jag mig för att springa veckans långpass. Jag är inte riktigt kompis med långpassen så jag hade preparerat mig med en P3 Dokumentär om Gryningspyromanen. Kan rekommenderas. Den var riktigt intressant. Stackars människor som fick leva i ovisshet om huset skulle brinna ner eller inte.

Och huxflux hade en timme gått utan att jag funderade så mycket över att det var rätt trist att springa när alla andra jag mötte såg ut att vara på väg till en fest.

I hissen på väg upp i tillvaron

Grundträning fas 1 - avslutad

Nu ligger jag svårt efter i rapporteringen av träningen och inga ursäkter har jag.

Men hur som haver, i tisdags var det grand final för grundträningsperiodens första del  och den firade vi av genom att springa 15 kilometer progressivt mot målfarten 30kP. Det vill säga den fart man håller på ett 30 kilometerslopp.

Totalt med uppvärmning och nerjogg kom passet att bli dryga 21 kilometer, innan vi var klara.

Och helt färdig var jag. Det låter inte så tufft på pappret men för mig som inte är det största fanet av långpass blir det en rejäl munsbit att ta tag i längdmässigt. Lägg sedan till att det bitvis går i hyfsad fart.

Början känns som en promenad i parken. Första 13 minuterna gick i 5:20-fart sen ökade farten med 10 sekunder per kilometer per 13 minuter. Och slutdelen skulle således gå i 4:30-fart för min del.

Det är intressant hur huvudet är funtat. Efter ungefär 30 minuter kände jag att nä det här kommer aldrig gå. Inte en sportkeps att jag kommer fixa resterande farter. Så flög tankarna i huvudet innan jag skärpte till mig och fokuserade på den pågående fartblocket.

För det är min räddning, att jag börjar kunna fokusera mer och mer på där jag är just nu. Att inte tänka (allt för mycket på) nästa intervall eller varv eller vad det nu må vara. Utan jag är mer här och nu. Så där härligt mindfullness-flummigt.

Så när jag fick bort dum-tankarna och kunde vända blicken och huvudet mot det jag höll på med just då gick det betydligt bättre.

Det var lite modd men betydligt bättre än jag kunde föreställa mig men det gav ändå en extra dimension av jobbighet och när passet var över kändes det rejält i "moddmusklerna".

Sista minuterna var näst intill vidriga och där ska ni veta låg även backen upp från Israeliska ambassaden, via Berwaldhallen mot Radiohuset. Inte så brant och inte så überlång men tillräckligt oskön för att ge lite småångest så där på slutet.

Men jag gjorde det, jag fixade hela passet och det gör mig så nöjd. Dock skulle jag aldrig kunna genomför det utan bästa träningssällskapet: Tolvangruppen.

Nu kan jag gå in i nästa fas med självförtroende och styrka.

Delar av Tolvangruppen

Längsta radiohusvarven

Kommer ikväll.

Jag mobiliserar kraft och energi.

15 kilometer progressivt med 5 kilometer upp- och nerjogg.

Det gick att springa som en Kenyan!

Jag var lite i valet och kvalet hur jag skulle göra men bestämde mig för att i alla fall testa hur det kändes i kroppen efter uppvärmningen.

Vi var en liten skara på tre personer som skulle köra ihop. Planen vara att dela upp de 12 kilometerna i 12 minuters block för att få kontroll på den progressiva löpningen. Jag har stora problem med att få en lugn och fin öppning och kunna styra farten på ett klokt sätt. För mig passar det att göra så här. Jag blir lugnare i min löpning och känner inte samma hets som om det är en "fri" fartökning.

Vi började i 5:15-fart sen stegade vi oss upp med 10 sekunder för varje block. Så planen var att sluta runt 4:30-fart på den sista delen.

De första två varven kunde vi snacka ganska så obehindrat. Det var som att vara ute och springa långpass respektive ett distanspass. Bara härligt. Och vi hade tur att regnet inte öste ner utan allt var faktiskt helt underbart i vintermörkret.

På det sista varvet då farten stegrades blev snacket mindre och vi blev mer fokuserade på uppgiften. Dels fanns det en del meter i benen och dels började farten bli lite ansträngande.

Den sista delen gick jag på ansträngning för jag ville inte komma upp i tröskelpuls utan ligga snäppet under. Jag känner mig ännu inte redo för tröskelträning. Ett par veckor till får det gå innan det är dags.

Och det känns alltid i backen upp från Berwaldhallen. Den ser inte så lång ut och är inte så brant men på vår slinga vi springer börjar den redan nere i Diplomatstaden med en svag lutning uppför, knixar till ett snäpp vid Amerikanska ambassaden och sen blir det värre vid musikhallen. Men samtidigt är det skönt att känna att både benen och andningen jobbar på.

Och det märks att jag jobbat med benstyrkan i höst och vinter. Jag känner mig stark!

Längtar svårt tillbaka till Melbourne

Totalt med upp- och nerjogg blev passet 17 kilometer. Maken och jag tog beslutet att äta på lokal efter, istället för att försöka hitta någon mat hemma. Hamburgaren satt som en smäck!

Kan gå - kan gå åt skogen

Igår eftermiddag kände jag mig riktigt hurven och frussen. Och som tur var hade jag möjlighet att gå och lägga mig och sova middag.

Och som jag sov. Det blev drygt en och en halv timme i bingen.

Jag harvade mig upp och åt mat med rikligt med vitlök och sen gick jag till sängs igen.

Nu på morgonen kändes det helt okej. Kanske lite snuvig men inget mer. Jag kommer testa att träna idag men det kan bli enbart en uppvärmning och sen hem eller så kan jag köra hela det progressiva passet.

Jag får se helt enkelt. Målet är att vara snäll mot kroppen.

Den som spar han har

Eller hur det nu är. Torsdagens tänkta progressiva pass över 10 kilometer flyttade vi till helgen av randiga skäl och rutiga orsaker.

När jag vaknade på söndag morgon ångrade jag mig djupt. Snöslask och mögel i luften. Vad göra? Maken och jag valde att åka till Ursvik och köra med dubbade skor i terrängen istället för att avverka 2 varv på Radiohus femman i modden.

Vi värmde upp på 2,5 kilometers slingan och det var verkligen två steg fram och ett tillbaka. Jag beslutade där och då att köra på ansträngning i stället för på tid. Det skulle bli ett alldeles för slitigt pass för kroppen om jag skulle försöka matcha tider.

Första 15 minuterna av huvudpasset körde jag på puls strax över uppvärmning. Runt 75 % av maxpuls. Ingenting var gratis, ingenting var speciellt kul. Kall modd som kylde av fötterna en aning för mycket. Fötter som slirade runt i snön och fick slita hund. En hälsena som protesterade en aning och underben som strejkade. Nja till detta pass så långt.

Efter 15 minuter var det dags att öka på en aning. Benen var fortfarande inte med och det var slitigt. Under denna period kom ”favoritsträckan”. Över en äng med rejäla vattenpölar som det bara var att plösa igenom. Var jag inte kall om fötterna innan blev jag det nu. Men bara jag fick pipa lite så blev det bättre. Tycker dock synd om en lirare som tog rygg på P och mig tidigare på sträckan och som blev lite lurad av vårt vägval. Men rena skor fick han nog.

Sen var det varvning och dags att få till en 80 % av maxpuls. Nu började det bli kämpigt rejält. Fötter och jag åkte runt som en smörklick i en het stekpanna. Men fokus på teknik och att komma upp i steget. Som tur var hade det onda i underbenen slutat efter en 30 minuter. Det var många onda tankar som for i huvudet och jag längtade bara hem. Och till slut var det bara en 10 minuter kvar och då skulle jag upp ytterligare i puls. Nu var det bara att kämpa genom de kalla vattengravarna och slurryunderlaget. Lite till bara, sen vila. Kom igen, liite till!

Klockhelvetet hade inte vett att slå om till 10 km. Det var hela tiden 300 meter kvar kändes det som. Slå om då! Slå om då, jävla skitpryl!

Äntligen fick vi pusta och stånka. Klappade oss själva på axeln innan nerjogg och ombyte till torra kläder.

Ja, en dag på jobbet typ.

It's time for Kenya

Efter fikat idag började det regna. Och blåsa. Och bli mörkt.

Trots gårdagen var löplusten inte på topp. Twittrade lite och fick tips, råd och pepp.

På schemat idag stod det progressiv löpning (kenyansk löpning) från långsamt upp till Lidingöloppsansträngning och hålla på i 75 minuter totalt.

Utan att tänka när jag kom hem agerade jag och stod helt plötsligt klar för träning ute på gatan. Planen var att köra 20 minuter i varje tänkt fart för att sen jogganer i en 15 minuter.

Började bra, var verkligen noga med att inte ha någon fart alls. Tänk känsla: has. Snitt farten på de första 20 minuterna var runt 5:20 minuter per kilometer. Allt kändes bra. Lite tunga ben kanske men inget som störde. Drog mig bort mot Strandvägen och Djurgården.

Del två av passet kändes ännu bättre. Nu började farten kännas riktigt behaglig och jag snittade runt 5 minuter per kilometer. Trots en del helmörka partier kunde jag hålla farten och jag snubblade inte en enda gång. Plus till mig!

Och nu kom jag till den sista akten och målet var att hålla runt 4:45 minuter per kilometer. Det gick bra och jag fick lite hjälp av en man som inte gillade att bli omsprungen. vid Djurgårdsbrunns kanalen.

Men jag tycker det är kul att en del blir så störda av att bli omsprungna. Om det beror på att jag är tjej eller om det inte spelar någon roll vem som springer om vet jag inte. Men jag grillade honom väl. Inte direkt medium rare där direkt.

Hur som haver efter lite pustade vid Djurgårdsbron lufsade jag hemåt och hade missbedömt tid och avstånd. Lyckades pricka in 90 minuter ganska så precis och 18 kilometer.

Ett rejält dagsverke och grundträningsperioden är härmed officiellt invigd.

Dessa Radiohusvarv!

Våren är i full blom och fåglarna kvittar i kanon. Då hade jag verkligen tänkt mig få slippa de kenyanska löpturerna.

Men icke!

På schemat stod 12 kilometer där de 3 sista kilometerna skulle gå i tröskelfart. Det var Radiohusvarv nummer 4 som fick äran att springas 3 varv. Skapade en fyrklöver med Emil, Jossan och Leif. Började i lugn fart men ändå för snabbt.

Varför är det så svårt att hålla tillbaka?

Första varvet gick på 19:31 minuter. Gött. Emil drog på lite extra då han skulle köra 2 varv, då han varit lite krasslig.

Vi ökade på lite och jag började komma upp lite i steget och tänka på höfter, hållning och andningen. Min plan var att snitta på ungefär 4:45 minuter/kilometer.

Vaden, som strulat de senaste veckorna, gav sig till känna och grinade hånfullt åt mig. Men som vanligt släppte det efter knappa 8 kilometer. Det blir som en befrielse när det slutar göra ont. Steget blir normalt och jag slutar springa som på styltor.

Varv två gick på 18:21. Precis 70 sekunder snabbare. Fint. Leif hade dragit i från under andra varvets slut och mitt mål var att inte öka luckan under det sista varvet.

Gasade på och kände verkligen att det började bli tungt. Fick koncentrera mig massor på att inte tappa steget eller fokus. När jag börjar bli trött kommer mina ticks in. Jag kikar på klockan i tid och otid, börjar flippra med håret. Spottar och fräser. Allt för att slippa känna att jag är trött. Inte för att det hjälper, snarare tvärt om. Energin går åt till onödiga saker.

Ökade på ytterligare och kom närmre Leif. I bakhasorna hade jag Jossan och henne ville jag hålla undan från. Och det är menat som en piska på mig, där i spåret. Att försöka komma närmre fram och inte få sällskap från bakomvarande löpare.

Sprang förbi Jänkarambassaden. Fest där. Massa vackra människor i kostym och klänning med tillhörande höga klackar. Snofsigt värre att komma med snorsträng och högrött ansikte samtidigt som andningen är som en tysk porrskådis.

Sista varvet gick på 17:21 minuter. Kom inte riktigt upp i den puls som jag ville men är nöjd ändå. Jag har svårt för progressiva löpningar. Det är som om kroppen blir seg då den springer och väntar på de högre farterna. Men nyttigt är det!

Totalt sprang jag 17 kilometer med upp- och nerjogg. Fick till en 10 minuter löpskolning på det innan.

Snart kan man springa i topp!

Tänk vad varierad en vecka kan vara

Ibland vill jag inte vara kvinna. Ibland skulle jag vilja vara man och inte ha problem med hormoner, vätskeansamling i kroppen och ont i hela kroppen. Att få slippa mjölksyra i benen vid jogg.

Men eftersom jag en vecka i månaden inte kan göra könsbyte är det bara att hacka i sig och genomföra alla pass även om det går tungt och inte ger glädje. Jag hoppas någonstans att det ändå ger en liten pusselbit till den karta som ska leda mig fram till målet.

Gårdagens pass runt Radiohuset gav ingen euforisk känsla och ingen hjärtfrekvens som pumpade blodet runt i extas. Det var mörkt, kallt och jobbigt.
Men jag sprang mina 16 kilometer i stegrande fart och fick en snitt fart på 5:07, 4:55, 4:47 och på sista varvet 4:45 minuter per kilometer.

Det får vara okej även om det inte var bra. Nu är det bara en gång kvar runt det däringa huset.

Jag ska fira som bara den när det passet är klart.

Torsdagsträning

Även denna vecka var det ett progressivt pass på schemat. Men då det är återhämtningsvecka skulle det bara vara över 10 kilometer. Ganska behagligt och inte så långt.
Min plan var att den sista kilometern eller så ligga i tröskellandet men inte gå över.

Vi var ett litet nätt gäng på en 10 personer som joggade ner till startpositionen vid början av Gärdet. På vägen hade vi mött Szacke och vi bytte några ord. Hoppas att hans skada försvinner snabbt.

Vi började lugnt och sansat och ökade efter hand farten. Strax efter kinesiska ambassaden gick jag upp och drog. Tyvärr hade jag knutit skosnörena dåligt så det ena gick upp. Fan! Tappade fart och flyt så jagandet ikapp de andra blev för mycket. Jag tappade fokus och var spänd. Så jag valde att släppa lite för att ”börja om”. Att slippa känna stressen och det hjälpte. Efter en stund hade jag kontroll över situationen igen och löpningen kändes fint. Första 5:an gick på 24:24.

Ut på andra varvet kändes det bättre och bättre. Andningen var med mig och benen jobbade på bra. Försökte att inte öka luckan mellan mig och gruppen framför. Som sparringpartner hade jag med mig Josefin. Stor hjälp att ha en axel att jobba mot. Ibland var jag axeln, ibland var det Josefin. Vi växeldrog fint och den som var starkast just då tog kommandot. Strax innan diplomatstaden kändes det som att här var det läge att börja snudda på 85 till 90 procent av maxpuls. Och här kände jag att avståndet till gruppen började minska. Det gav mig energi och fokuset på benen ökade.

Framåt, uppåt, framåt, uppåt ekade det i mitt huvud i backen vid Radiohuset. Nu var det bara sluttampen kvar till mål. Rullade fint nerför och jobbade även här med fokus för att inte tappa för mycket och för att inte använda backen till för mycket vila.
Varv 2 gick på ungefär (har inte tiden i huvudet) 22:45. Helt okej en träningstorsdag i februari.

Senare på kvällen var jag trött. Jag misstänker att lite för lite energi och vätska under en period kan ha orsakat det hela. Så helgen kommer bestå i en hel del kulinariska utflykter med start i kväll på Mathias Dahlgeren.