Tung gung på Stora Skuggan

Torsdag betyder långa intervaller och i detta fall var det tröskelintervaller som avsågs.

Som vanligt avtåg från KTH-hallen och kvällen till ära fick vi med oss löpare från de andra FK Stundenterna-grupperna. Kul!

Uppvärmningsjogg och sen löpskolning som avslutades med lugna stegringslopp. Jag kortade av löpskolningen en aning då de inte var så vana vid skolningen. Övning ger färdighet. Nästa gång lite längre.

Running Sweden skulle köra 15/15 intervaller på startsträckan av Månzabanan så vi fick samsas om utrymmet.

Vår grupp började med en kilometer som en mjukstart. Jag tycker det är bra att börja med en lite kortare sträcka för att få in farten i benen. Mitt mål var för dagen att köra i 4:20-fart. Det är där jag tror min tröskel ligger på för tillfället.

Jag körde samma taktik som i tisdags. Att hitta ett flyt i löpningen och inte vara spänd. Bara flyta med och jobba med tekniken. Jag lyckades fint med det denna kväll. Mycket kan det ha att göra med att även TSM var ute och körde snabbdistans i krokarna så det var löpare över hela området och alla hejade och peppade varandra.

Det var en härlig stämning helt enkelt. Och även om jag gillar att springa mina intervaller själv så är det alltid upplyftande med hejarop.

Joggade 60 sekunder innan nästa intervall som då var 2 kilometer lång. Samma sak här fokus på teknik och flytet. För jag har kommit på att när jag verkligen flyter på och bara är går det som bäst. Jag ska inte kämpa för mycket. Då blir löpningen kantig och energikrävande. Det ska vara en njutning så långt det går. Och då tror jag också att jag har hittat min tröskelnivå.

Hamnade nere vid parkeringen vid Lilla Skuggan och joggade min 90 sekunder innan den längsta intervallen på 3 kilometer skulle avverkas.

Jag sprang tillbaka hela vägen bort mot Statoilmacken vid Universitetet. 13 minuter av hög ansträngning även om den ska vara kontrollerad. Nu började det bli tungt för andningen men jag lyckades även kontrollera den och kunde med hjälp av avslappning och att tänka på att andas lugnt. Benen trummade på och det var inte där som begränsningen satt, vilket glädjer mig.

Och så den sista intervallen som var en kortis på 1 kilometer. Hela Månzabanan bort och livet lekte efter 120 sekunders joggvila. Det var nästan en för lång vila då jag inte fick upp pulsen som jag ville fast farten var okej.

Det fartsnitt jag fick var som följer: 4:19, 4:17, 4:22 och 4:19 minuter per kilometer. Jag är nöjd med resultatet och lyckades bli så där intervallhög efter. Det vill säga jag tjattrade som en besatt och var sprudlande. En kick helt klart.

Jag får svar när jag ropar!

Det är en sån härlig känsla när kroppen svarar på träningen.

Just nu är jag inne i något slags flyt när det gäller mängden. Jag känner mig inte sliten efter passen utan jag suktar efter mera, vill köra nästa pass nu, på en gång.

Så, ja, jag är mogen att gå på lite mer kvalitet för att inte hamna i en allt för bekväm sits. Och jag tror min kropp kommer gilla det.

Få kämpa lite, få känna att den lever. Få bli riktigt trött.

Så här trött

Grundträning fas 1 - avslutad

Nu ligger jag svårt efter i rapporteringen av träningen och inga ursäkter har jag.

Men hur som haver, i tisdags var det grand final för grundträningsperiodens första del  och den firade vi av genom att springa 15 kilometer progressivt mot målfarten 30kP. Det vill säga den fart man håller på ett 30 kilometerslopp.

Totalt med uppvärmning och nerjogg kom passet att bli dryga 21 kilometer, innan vi var klara.

Och helt färdig var jag. Det låter inte så tufft på pappret men för mig som inte är det största fanet av långpass blir det en rejäl munsbit att ta tag i längdmässigt. Lägg sedan till att det bitvis går i hyfsad fart.

Början känns som en promenad i parken. Första 13 minuterna gick i 5:20-fart sen ökade farten med 10 sekunder per kilometer per 13 minuter. Och slutdelen skulle således gå i 4:30-fart för min del.

Det är intressant hur huvudet är funtat. Efter ungefär 30 minuter kände jag att nä det här kommer aldrig gå. Inte en sportkeps att jag kommer fixa resterande farter. Så flög tankarna i huvudet innan jag skärpte till mig och fokuserade på den pågående fartblocket.

För det är min räddning, att jag börjar kunna fokusera mer och mer på där jag är just nu. Att inte tänka (allt för mycket på) nästa intervall eller varv eller vad det nu må vara. Utan jag är mer här och nu. Så där härligt mindfullness-flummigt.

Så när jag fick bort dum-tankarna och kunde vända blicken och huvudet mot det jag höll på med just då gick det betydligt bättre.

Det var lite modd men betydligt bättre än jag kunde föreställa mig men det gav ändå en extra dimension av jobbighet och när passet var över kändes det rejält i "moddmusklerna".

Sista minuterna var näst intill vidriga och där ska ni veta låg även backen upp från Israeliska ambassaden, via Berwaldhallen mot Radiohuset. Inte så brant och inte så überlång men tillräckligt oskön för att ge lite småångest så där på slutet.

Men jag gjorde det, jag fixade hela passet och det gör mig så nöjd. Dock skulle jag aldrig kunna genomför det utan bästa träningssällskapet: Tolvangruppen.

Nu kan jag gå in i nästa fas med självförtroende och styrka.

Delar av Tolvangruppen

Längsta radiohusvarven

Kommer ikväll.

Jag mobiliserar kraft och energi.

15 kilometer progressivt med 5 kilometer upp- och nerjogg.

Fartlek och den saknade pusselbiten

I gårkväll var jag väldigt, väldigt glad över att jag inte på i den västra delen av Sverige. Visserligen vill jag inte bo där annars heller, men ändå. Jag hade fått rapporter om total misär när det gällde vädret. Inte bara hårda stormvindar, det var regn, snöplask och näst intill drivis på Sveriges baksida.

Men vi hade det helt okej. Lite blåst och regn hängande i luften. Men inget mer. Trots ett bra träningsväder så kände jag mig inte taggad och pigg. Inte så som jag kände i söndags. Den stora tröttheten har slagit sig till ro hos mig.

Jag tror att jag egentligen skulle vara björn. Få gå i ide någonstans där i oktober/november för att vakna upp till vårsolens sken. Det passar mig perfekt. För även om jag petar i mig extra D-vitamin får min lilla tallkottskörtel tillräckligt med stimulans denna årstid. Men nog om det. Jag tog mig till träningen och jag genomförde passet precis enligt plan.

Så vad stod det nu i schemat? En organiserad fartlek från 1 minut upp till 5 minuter och sen ner igen. Vi avslutade med 6 stycken korta intervaller på 30 sekunder. Alla dessa fartdelar kantades av mellanjogg som var hälften av den föregående intervalltiden. Planen var att köra i 30kP, det vill säga den fart jag skulle hålla på ett 30 kilometerslopp och jag beräknade den till runt 4:30 minuter per kilometer och en belastning på ungefär 85 % av maxpulsen.

Och jag fick till det perfekt, om jag får säga det själv. Jag höll farterna på platten och belastningen var 85 % både på de snälla partierna och i de kuperade delarna (även om då farten fick tas ner).

För mig är det viktigt att genomföra passen enligt plan för att dels kunna återhämta mig tillräckligt mellan passen och dels för att syftet med passet ska bli rätt så att den pusselbiten kan läggas till övrig träning och bilda hela bilden tillslut.

För annars kan det ju bli som för stackars Jack Harris. Vilket trauma!