Det gick att springa som en Kenyan!

Jag var lite i valet och kvalet hur jag skulle göra men bestämde mig för att i alla fall testa hur det kändes i kroppen efter uppvärmningen.

Vi var en liten skara på tre personer som skulle köra ihop. Planen vara att dela upp de 12 kilometerna i 12 minuters block för att få kontroll på den progressiva löpningen. Jag har stora problem med att få en lugn och fin öppning och kunna styra farten på ett klokt sätt. För mig passar det att göra så här. Jag blir lugnare i min löpning och känner inte samma hets som om det är en "fri" fartökning.

Vi började i 5:15-fart sen stegade vi oss upp med 10 sekunder för varje block. Så planen var att sluta runt 4:30-fart på den sista delen.

De första två varven kunde vi snacka ganska så obehindrat. Det var som att vara ute och springa långpass respektive ett distanspass. Bara härligt. Och vi hade tur att regnet inte öste ner utan allt var faktiskt helt underbart i vintermörkret.

På det sista varvet då farten stegrades blev snacket mindre och vi blev mer fokuserade på uppgiften. Dels fanns det en del meter i benen och dels började farten bli lite ansträngande.

Den sista delen gick jag på ansträngning för jag ville inte komma upp i tröskelpuls utan ligga snäppet under. Jag känner mig ännu inte redo för tröskelträning. Ett par veckor till får det gå innan det är dags.

Och det känns alltid i backen upp från Berwaldhallen. Den ser inte så lång ut och är inte så brant men på vår slinga vi springer börjar den redan nere i Diplomatstaden med en svag lutning uppför, knixar till ett snäpp vid Amerikanska ambassaden och sen blir det värre vid musikhallen. Men samtidigt är det skönt att känna att både benen och andningen jobbar på.

Och det märks att jag jobbat med benstyrkan i höst och vinter. Jag känner mig stark!

Längtar svårt tillbaka till Melbourne

Totalt med upp- och nerjogg blev passet 17 kilometer. Maken och jag tog beslutet att äta på lokal efter, istället för att försöka hitta någon mat hemma. Hamburgaren satt som en smäck!