Att springa på rosa fluff

Jag ska berätta om en helt vanlig kväll i mitt liv.

Jag kommer hem från jobbet. Har varit osugen på att springa precis hela dagen fast solen stått som spön i backen. Hela kroppen har skrikigt -"Jagvillinte, jagvillinte, jagvillinte!"

För att skjuta upp löpningen börjar jag plocka i och ur diskmaskinen, städar undan i sovrummet. Ja bete mig som jag gjorde under pluggfasen i livet. Göra allt annat än det "tråkiga".

 Men jag tar mig inte ner till återvinningen. Jag kommer sluta som en tant som dog bland soporna.

Här drunknade Sub40-Ellinor

Och så tillslut fick jag på tightsen och musikmaskinen. Garmin var laddad och tömd på pass. Det var bara att hasa ner för ett distanspass.

Och där, vid första steget hände det något. Jag bara gled fram. De tunga benen var som bortblåsta och det kändes väldigt skönt att cruisa runt på stadens gator. Inte som en vanlig kvinna. Utan som löpare. Eller nu mer är det nästan vanligare med löpare än flanörer runt holmen. Så ja, jag var väldigt vanlig.

Jag kunde fortsatt på mitt rosa fluff hela kvällen.