söndag 6 maj 2012

10-Mila 2012 eller hur man brottas med en karta

Nu var det äntligen dags. Vårens stora mål för mig. Att få springa 10-mila och göra det bästa som jag bara kan.

Jag har förberett mig under ett par tre veckor genom att orientera massor. Förra helgen klämde jag in 4 stycken träningar för att försöka få rutin och skogssteg.

Årets tävling var belägen strax utanför Borensberg i Östergötland på ett militärområde och skogen var lättsprungen och finskuren på de flesta ställen. (utom där skogsmaskiner dragit fram och skapat kalhyggen. Vet ni hur djupa spår det blir av en skogsmaskin? Som krondiken!).

Nå väl, UK (uttagningskommittén) gav mig den stora äran att springa sista sträckan som även var den längsta. Knappa 11 kilometer fågelvägen skulle springas. Härligt!

Planen var att försöka ta rygg och nyttja draget av medlöparna. För min svaghet (en av dem) är att jag tappar fart när jag är själv. Jag saknar självförtroende och go att springa på i den fart jag faktiskt kan hålla.

Efter att ha hejar på mina lagkamrater som gjorde strålande insatser var det dags att värma upp och trycka in mina tre ledord för dagen: fokusering, förenkling och framåt! (hörde idag att Obama har samma sistaord som jag som motto för sin omvalskampanj Forward! Undrar om han även kommer planka de andra två?)

Inväntar Channa i växlingsområdet och hon gjorde en kanonsträcka och släppte iväg mig som 136:e lag.

Tog kartan och slogs med den en bra bit. Det var av storleken A2 och i kartsammanhang är det en rejäl bit att brottas med. Vid utgången från kartplanket stod Tigerlotta och hejade på mig. Jag skrek åt henne att "Det var ett jäkla lakan jag fått till karta". Men det positiva med det är ju att om jag skulle bli tvungen att övernatta i skogen hade jag lätt kunnat resa mig ett tält.

Fick i hop kartan och läste in mig till första kontrollen. Härligt! En massa väglöpning. Min starka sida, som även skulle bli mitt fall. Hade häng på ett en liten klunga löpare som banade väg i skogen. Vi kom ut på vägen och här gjorde jag mitt misstag. Istället för att vara iskall gick jag upp och drog. Benen pinnade på och allt kändes bra. Läste noga och vek in i skogen, där är stenen, där är höjden...men var är kontrollen?

En hop av kvinnor välde förbi mig och jag kände vinddragen från deras framfart. Lugnade ner mig och kunde konstatera att jag sprungit för långt. Tillbaka en 50 meter och stämpla. Pip! Till kontroll två!

Nu hamnade jag i ett vakuum. Jag var solo men jag behöll fokuset och kunde på ett bra sätt hitta den kontrollen. På väg ut från tvåan mötte jag ett gäng och här blev jag för ivrig och hamnade snett. Kunde rätta till det hela men gjorde här ett felaktigt vägval som sinkade mig.

Vid första radiokontrollen hade jag ett rejält snack med mig själv och brakade iväg med ett liten grupp. I efterhand har jag sett att det var till första radion som jag tappade alla placeringar. När jag piskat mig själv höll jag placeringen.

Nu jäklar i min lilla låda skulle jag inte tappa något mer. Tog riktning. Kollade in de stora, tydliga karttecknen på kartan och checkade av mot verkligheten. Sprang som en gnu över stock och sten. Tungan hängde som en röd slips. Jag levde upp till ledord nummer två och tre.

Hela vägen hem hade jag en klunga att följa och ta draghjälp av. Utom till ett par kontroller där jag valde andra vägval som gynnade mig. En var nedan för ett höjdparti och ett var en stig istället för småstenig höjd. Jag tror att jag i alla fall inte tappade något på det. Ett par krokat till blev det av det mindre slaget. En "riktig" orienterare hade sagt bom, jag säger en extra rekning av området.

Jag kunde under min resa uppfatta att längst bort på banan var det väldigt fint att springa. Inget ris, bara mysig mossa (som jag hade närkontakt med ett par gånger) och lagom kuperat. Dock var jag och kartan inte riktigt vän med varandra. Det var slagsmål om att vikas ihop på lämpligast sätt. Jag vann varje gång men inte utan svordomar.

Det mest spektakulära som hände var att plötsligt höll jag på att springa in i en vit sten. Den vita stenen var i själva verket en damrumpa som gjorde sina behov där plötsligt på mitt vägval. Hoppsan Kerstin!

Och så, efter 20 kontroller var det slut. Har nog aldrig haft så många kontroller någon gång.

På upploppet skrek alla Skarpnäckare så att det gav mig kraft att spurta om en norska på upploppet och ge oss en 158:e plats.

Jag var ute 35 minuter längre än snabbaste tjej och jag kanske skulle ha kunnat kapat 5 minuter om jag inte bommat och inte tappat 22 placeringar men jag har bestämt mig för att vara nöjd med årets insats. Med den lilla träning jag ändå lagt på orienteringen och skogslöpningen så gav jag precis allt jag kunde ge igår. Och det har gett mersmak att försöka komma tillbaka till orienteringen mer seriöst.

Tack bästa laget för förtroendet och härlig laginsats. Sanna, Fanny, Minna och Channa.

Inför Damstarten Foto:10-mila


2 kommentarer:

  1. Härligt att det gick bra för dig trots att du slogs med kartan. Min debut i detta 10-mila slutade med att laget blev diskat :-(, kändes inte alls bra. Så jag gjorde en "Elofsson", jag bröt ihop och kommer igen ;-)
    Kram Åsa

    SvaraRadera
  2. Åsa: Det är sådant som händer och det har nog hänt alla någon gång. Du gjorde ditt bästa och det är det viktigaste!

    SvaraRadera