I fredags ville jag sluta med allt vad träning hette. Jag hade 18 kilometer inplanerat i Skavlötenskogen.
Och på nått sätt hamnade jag fel från början. Inte geografiskt för där har jag hyfsad koll, utan mer fysiskt i min kropp.
Den ville inte vara med alls. Från steg ett protesterade den vilt. Den gav mig ont i kroppen. Den var törstig. Den sa att den var tom på energi och på toppen på detta ville min astma slå tillbaka med full kraft.
En helt miserabel löptur som vanligtvis är mysig och fin. Gråtfärdig tog jag mig fram på stapplande steg och utan kraft.
Men jag får skylla mig själv då jag faktiskt både ätit och druckit dåligt dagarna innan passet. Det straffar sig med en gång.
På kvällen låg jag som en död sill och orkade inte göra något klokt och jag somnade tidigt och vaknade inte förrän efter 10 timmars sömn.
Så går det när huvudet är dumt.
jag har också varit med om sådana händelser när kroppen får lida när huvudet är dumt dock har jag inte sprungit så långt som 18 km...
SvaraRaderalycka till nästa gång när kroppen är i samklang..
kram Åsa
Åsa: Tack och jag hoppas att vi blir klokare och slipper väggen på träning
Radera