Stockholm trail - i skogen fast i stan

Då var det då dags för periodens första tävling. Den skulle gå av stapeln vid Globen, mina gamla tassemarker (jag är uppvuxen ett stenkast där ifrån).

Det var ingen A-tävling men jag hade ändå dragit ner på träningen innan och försökt sparka igång kroppen en aning med lite mer fartträning utan att överdriva det hela.

Då tävlingen var på kvällen hade jag en dag på landet att "slå ihjäl" och eftersom de stor löparna i forn stora da'r ofta var skogshuggare eller annat kroppsbetungande yrke tyckte jag att vedklyvning skulle sitta som en smäck.

Sagt och gjort. Fram med klyven och kubbarna.

Susade in till stan och hämtade ut nummerlappen. Träffade på vänner och bekanta till höger och vänster. Jag hade inte räknat med att skulle vara det här klientelet på tävlingen. Skoj att det var blandat mellan orienterare, skidåkare och "vanliga" löpare.

Jag började värma upp och fick sällskap av Brian Nielsen och vi pratade om ditt och datt medan vi provsprang den sista delen av banan. Det är ganska så skönt att veta hur det ser ut på slutet. Huvudet brukar inte var den allra klipskaste då.

Den långa klassen startade först och jag ställde mig en liten skvätt efter start för att kunna heja ordenligt. Fick även den eminenta uppgiften att stoppa bilarna från ett håll.

Tjoade och skrek och försökte gjuta hopp och god stämning bland löparna. Jag hoppas att det lyckades.

Så var det dags för min egna start. Kroppen kändes helt okej och benen starka. Startskottet gick och det kändes som om alla tjejer rusade om och förbi. Jag blev lite stressad och försökte hänga i men insåg snart att det inte fanns en chans att klara loppet då. Benen blev dessutom helt konstiga. Trötta och stolpiga. Kanske berodde det på att den första kilometern gick nedåt. Eller så var farten alldeles för hög?

Nå väl hade häng på tre tjejer när vi vände uppför och in i mer skogsbetonat parti. Strax efter det studsade en piggbent kvinna om.

Jag hade alltså en klunga på 4 kvinnor framför mig med en lucka på kanske 10 meter. Då kom vi fram till grusvägen som går upp till Hammarbybackens topp. Här tog jag på vinst eller förlust beslutet att inte springa uppför utan gå i rask takt. Jag är ännu inte tränad för att springa så brant uppför. Jag vinner inget på det förutom mjölksyra och rejält stumma ben. Blev omsprungen av ett gäng män.

Tjejerna försvann ytterligare lite framför mig och jag hoppades att min plan skulle funka och att de skulle krokna.

Utför gick det mycket bättre och jag tuffade på i god fart. Sen blev det skog igen genom Sicklaskiftet upp mot Nacka kvarn (?). Underbar skog och här började jag plocka de som sprang uppför backen. Först ett par karlar. Sen tog jag första tjejen och en halvannan kilometer tjej två och tre.

Men var var den sista. Hon i grönt? Jag jobbade mig framåt, uppåt. Lyssnade på min andning och försökte hålla astmakänningarna borta. Det har varit lite knöligt på senaste tiden så målet var att springa på så sätt att det inte skulle knyta sig med andningen.

Där, där ser jag henne bland träden. Nu hade vi kommit in i ett blötare parti och jag såg fram emot pölen som arrangören visat på deras Facebooksida. Mina vader skulle behöva en avkylning. Pölen kom och vaderna fick sig en omgång. Underbart!

Nu fortsatte jakten på gröna bruden. Och här blir min minnesbild lite grumlig. Mjölksyraillamåendet hade börjat komma men jag tror inte jag hade kommit om henne då Rolle med familj poppade upp mitt i skogen. För jag minns att jag hörde "Heja Ellinor" och tänkte tanken att tjejen framför också hette Ellinor tills jag förstod att det var ju mig de hejade på! (Inte direkt skarpaste kniven i lådan just då)

Peppen kom i precis rätt tid och jag fick extra kraft och var om. Susade utför en backe och ser att vi är tillbaka till Hammarbybacken.

-"Men ska vi uppför där igen??!!"
-"Neeeej! Trött ju!"

Men jo,vi skulle upp i alla fall för halva. Jag försökte springa lite mer nu men kroppen sa nej tack. Knatade uppför i rask takt och försökte stå på utför. Nu var det bara ett par kilometer kvar och nu skulle jag bara hålla den grönklädda kvinnan bakom mig.

Jag kämpade, jag stred. Varje steg skulle driva mig framåt. Jag visste att sista 600 meterna var uppför och det var ingen lek att försöka höja tempot.

Tillslut kom jag på upploppet och med mina sista krafter tog jag mig över mållinjen. Mycket nöjd med min prestation. Att planen höll och att jag tog ut mig ordentligt.

Och det räckte till en 4:e plats, slagen av tre skidåkare i en högre träningsmängd än jag. Gött mos!

OK Södertörn hade arrangerat en riktigt fin tävling med bra TC och fin bana med både branta backar och fina stigar. En skvätt mer OBT hade suttit som en smäck men det är ju bara jag kanske som vill harva bland blåbärsris och ormbunkar.