tisdag 10 juli 2012

Vålådalens tredagars - etapp 3

Då var det dags för tredje och sista etappen med jaktstart.

Dagens etapp var förlagd upp mot kalfjället bakom Vålådalen där Blankgärdeskläppen  och dess berg var huvudscen.

Jag kände mig rätt så nervös, för även om det var nästan nio minuter ner till nästa "gumma" så kan det bli tight för mig som har en vana att bomma rejält när jag väl gör det. Så de minuterna kan rassla iväg snabbare än en avlöning.

Startpipet ljöd och jag joggade lätt iväg till startpunkten och läste in mig till första kontrollen. En riktigt kort sträcka på kanske 150 meter. Men jag försökte mig inte luras av det utan jobbade mig lugnt och metodiskt till kontrollen. Känns fint att få till den första i alla fall.

Så mot kontroll två. Uj en sträcka som inte bara var lång. Den gick även rätt upp i himlen. Det var bara att ta på sig knatarbenen och hugga i. Där det gick att springa sprang jag (och det var inte många meter). Tyvärr så kom jag snett så in i men jag fick i alla fall vara på högsta punkten. Dock utan utdelning då regn och dimma hade kommit in under natten.

Det var nästan en spöklik känsla att nästan ensam på fjället jobba framåt utan att se något längre. Det var ju folk om kring men de såg jag inte i dimman.

Knögglade mig igenom ett par renstängsel och kunde köra vidare mot tvåan. Hade kommit upp på platån och jag kan inget annat än att älska denna del av världen. Jämtlandsfjällen är så himla härliga.

Nu när jag kommit på rätt köl igen var det fler folk runt om kring mig som skulle till antingen samma kontroll eller kontroller runt i kring. Kändes lite tryggt.

Uppe på kalfjället


Betade av kontroll efter kontroll uppe på fjället och såg inte fram emot att gå ner mot mål. Jag ville vara kvar och bara njuta av hela upplevelsen. Känna doften, stillheten och evigheten bland toppar och dalar.

Men allt har en ände och även denna bana. På väg ner gjorde jag en dundertabbe som kunde ha kostat mig segern. En vinterled som jag (och nästan alla andra) sprang på var inte utsatt på kartan men jag fick till det att det var en annan stig. Så letandet efter kontrollen gjordes 300 meter för tidigt.

Svärandes satte jag det långa benet före och hoppades att även tvåan i klassen skulle gjort ett likande fel. För än hade jag inte gett mig.

Till den nionde kontrollen tog jag ett litet knasigt vägval och körde en stig som gick rätt över en gigantisk myr. Där fick jag känna på mjölksyra grande. Kunde bara skratta åt det och njuta av att det gav finfin träning och ändalykten.

Speakern hade gjort ett strålande jobb hela dagen och hans stämma hörde upp en bit i skidbacken. Men just när jag kom tog han nog en kopp kaffe för inte ett pip hördes och jag trodde att jag kommit in som tvåa och att det inte var lönt att nämnas.

Maken hade inte hört något om någon D35:a som kommit in före mig men för att vara säker skickade jag in honom till sekretariatet för att kolla.

Jomenvisst. Jag hade lyckats trots min dunderbom att komma först över mållinjen och det var nog tack vare att hon gjorde samma fel som jag till kontroll sju.


Hurra!!

Linnea, segrare i D55 och jag
Jag kan varmt rekommendera denna tävling. En skvätt lågfjäll, en skvätt Åre och en rejäl duvning på fjället. En rart arrangemang som jag hoppas komma tillbaka till.

9 kommentarer:

  1. Finfint sprunget!! Grattis till segern, bra gjort att hålla undan!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Carina: Tack så mycket. Känner mig nöjd att det gick vägen.

      Radera
  2. Grattis till segern :-)
    Kram Åsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åsa: Tack så mycket! Känns lite bra även om klassen var liten

      Radera
  3. Fantastiskt! Stort grattis :) Hatten av!

    SvaraRadera
  4. Jag är lite efter alla andra (precis som vanligt skulle de som känner mig kunna lägga till här ;-) men:
    Stort grattis till segern, gruvligt imponerad av orienteringen i den miljön!

    SvaraRadera