måndag 19 oktober 2009

Tjurruset 09

Hade som mål att ha bättre placering än förra året då det är svårt att jämföra tider på detta lopp. Förra året kom jag 24.
I startfållan var det ett väldigt liv och det kändes att det var massor av tjejer som skulle ge sig av. Stämningen var på topp. Jag placerade mig i rad två för jag tänkte att tjejerna i rad ett såg så långbenta och snabba ut så de kommer att springa som bara den. 30 sekunder innan start tog arangörerna bort bandet och jag trodde att någon skulle ta chansen och tjyva men alla var snälla och duktiga.

Skottet smällde av och jag satte av, efter 3 meter fick jag armbåga mig fram för att få springa i den fart jag ville. Loppet började med en härlig uppförsbacke med lössand. Försöket få till en slags löpning men insåg att det inte var någon idé. Jag tog mig uppåt med rejäla gåkliv istället och givetvis blev det en hårnålskurva och vi skulle ner till dalen igen. Såklart!

Nu väntade knappa kilometer löpning i lös sand. Lagom mycket sand så att det blev tungt att springa men inte så mycket att det var omöjligt. Efter att ha sprungit en stund i sanden såg jag att jag låg ca 25 plats. Det var en uppiggande känsla. Trodde inte att jag kommit iväg så bra i starten. Och jag log för mig själv när Gabriella Samuelsson låg 100 meter före oss andra. Vilken tjej!

Vaderna tog mycket stryk i sanden och jag längtade verkligen till kärrlöpningen där jag vet att vaderna skulle återhämta sig. Vi fortsatte på en stig/väg och vi korsade en bäck på två ställen innan vi fortsatte in på. Vaderna skrek. Inser nu att det var här jag tränade förra helgen i och med 25-manna. Jag tar det som positivt och känner mig säker på terrängen och veta tt det finns en hel del hyggen. Höga knälyft och snabba fotförflyttnignar är ett måste. Vi viker upp i skogen och kör ren OBT. Härligt, här har jag fördel och är väldigt glad åt mina Inov8 som är grymma i hal skog. Såg massor av tjejer som halkade och hasade runt i sina vanliga löpardosor. Vaderna skrek men kunde hålla trycket i steget men var tvungen att gå i de brantaste backarna (min vanliga taktik då jag inte vinner ngt på att springa uppför). Efter lite blandat mellan skog, skogsväg och stig kom vi äntligen fram till kärrlöpningen som i år var längre och blötare.

Äntligen så fick mina vader kyla. Att springa i kärr innebär att man måste ha fart hela tiden för att inte sjunka ner för långt. Tappar man fart så kan det bli tvärstopp. Alla var inte vana kärrlöpare och det tog stopp men jämna mellanrum. Jag dividerade med mig själv om jag skulle försöka kliva om men insåg att det tog mer krafter än att ligga på ledet och glida med. Det blev en viloperiod som jag utnyttjade när det blev fast mark under fötterna. På grusvägen lyckades jag springa om ett par stycken.

Så var vi då framme vid krondiket och där kom jag jag in strax bakom två och jag mitt pucko avvaktade och undrade varför de inte sprang. Här skulle jag varit mer agresiv och armbågat mig fram till vattnet. Förlorade inte mycket tid men blev frustrerad på mig själv. Kom i alla fall över och det tog några meter innan andingen och benen var med på bana igen. Fortsatte att springa i skogen och på ett hygge ropar en funktionär(?) till en tjej framför att hon är 20:e tjej. Då gör jag en framryckning och passerar cirka 3 stycken och har som mål att ha dessa bakom mig.

På vägen vid 25-manna TC har de lagt ut ett gäng bildäck som ska springas i. Hopp, hopp, hoppelihopp. Förbi. inte snyggt, inte graciöst men jag kom över. Jobbar mig vidare och jagar. Då kommer ålning medels hasnings-hindret. Där tog jag lite för mkt tid på mig. Rumpan hakade fast i ställningen. Åla, åla, bump...åla, åla, bump.
Vid 2 km kvar ser jag en liten grupp av töser (3 stycken) cirka 200 m framför som jag försöker komma i fatt. Jobbar med tekniken, jobbar med steget. Visualiserar att Lisa springer bredvid och manar på.
Jag är riktigt nära men när sista 100 m med sand innan målrakan kommer orkar jag inte lyfta upp mig och springa ikapp. Är dock nöjd med min 16:e plats. Fler deltagare i år och en jobbigare bana.
Men som alltid så kommer det ett par dagar efter tankar i huvudet som undrar om jag skulle kunnat gjort det bättre.

Bild från Tjurrusets hemsa

15 kommentarer:

  1. 16:e är ju grymt bra. Såg att det var rätt många orienterare, kanske inte så vana med ålning men obt och kärrlöpning är ju en konst i sig.

    SvaraRadera
  2. Tack. Ja, orienterarna var väldigt duktiga på OBT, där ligger jag i lä men landsvägslöparna halkade massor

    SvaraRadera
  3. Vilken underbar läsning! Jag kan nästan leva mig in i ditt lopp och känna hur du kände när du kutade, hoppade, badade och ålade dig runt banan. Tack för din berättelse och stort grattis till en riktigt bra prestation!!!

    SvaraRadera
  4. Kändes som jag var där - bra skrivet!

    Påminn mig att jag ALDRIG ska springa Tjurruset om jag skulle få för mig det. Kallt, vatten, åla, lera, armbåga....burrr

    SvaraRadera
  5. Otroligt bra rusat! Grattis!

    SvaraRadera
  6. Bra jobbat din envisa och tjuriga rackare!;-) Grattis till rejält bättre placering än förra året. Ett framsteg såklart!

    /Jim

    SvaraRadera
  7. Maria: Tack! Nästa år får du vara med och plaska

    SvaraRadera
  8. Marie är mitt namn...: Du behöver inte springa. Jag gör det så gärna för dig :-)

    SvaraRadera
  9. Stina S: Tack så mkt! Massor av lera och backar...

    SvaraRadera
  10. Jimbo: He he...tack. Jo, ett litet fall framåt.

    SvaraRadera
  11. VAD BRA DU ÄR!!

    Tack för trevlig läsning! Jag blir sugen snarare än avskräckt att springa ruset själv... :-)

    SvaraRadera
  12. Cilla: Då kör vi benhårt nästa år. Kanske få ihop ett lag?

    SvaraRadera
  13. JA! Vad kul det vore!

    Jag blir så himla inspirerad av dig och din framfart! I år har jag bara lullat på, sprungit ultra och tränat dans :-) Ska sätta upp lite mål för mig själv för 2010... Tills vidare laddar jag med att läsa om din målmedvetenhet!

    SvaraRadera
  14. Härligt, vilken insats! :) Jag blir nästan lite sugen att prova, men bara nästan...

    SvaraRadera