Ett konstigt pass

Idag var planen att köra långpasset som skulle körts igår.

Då det blivit blidväder hade jag ingen aning egentligen var det var bra att springa. Det fick bli Hagaparken och delar av Brunnsviken. Kom i väg mitt på dagen och det var slirigt på väg till Haga. Väl där blev det bättre men det var som om kroppen inte ville vara med alls. Den protesterade på alla ledder. Det kändes tungt, besvärligt och andningen var flåsig som största bälgen på ett av Upplandsbruken.
Nästan snyftandes sprang jag runt på vägarna. Det var inte kul. Tog en drickapaus vid Stallis och fortsatte mot kanotklubben. Om jag springer dryga timmen så är jag nöjd, peppade jag mig själv.

Vid kanotklubben hade de inte plogat så det var att ge sig ut på en packad stig, lite åt OBT hållet till. Där var det bara att springa på i lugn takt och hålla koll på fötterna. Vid badet tog jag den övre stigen för att slippa hala, isiga klippor.

Det var ett klokt beslut. För där och då, mitt i skogen, hände något med kroppen. Det var som om den helt plötsligt slappnade av och gillade läget. Egentligen var det nog en mental avslappning som skedde. Tänk er en tung, tung överrock som plötsligt lyfts bort från axlarna. det gick helt plötsligt att andas, det gick att springa med avslappnade ben. Det var härligt!

Sprang genom Botaniskan mot Naturhistoriska och följde den stora vägen bort mot Stora Skuggan. Motvind, men det gjorde inget. Jag kände mig stark och glad. Planen var att springa 90 minuter och i detta ha 3 stycken fartökningar på 5 minuter var. Fartökningarna struntade jag i. Jag ville inte utmana ödet och sätta mitt glada humör på spel. Det blev 90 minuter och drygt 17,5 kilometer.