Veckans backvarv

Jamenjodå. Visst blev det 3 stycken backvarv även denna vecka. Men skillnaden från veckorna innan förlängde vi distanslöpningen innan till 50 minuter.

I lugnt och skönt tempo avverkade vi dessa runt kring Lappis och Stora Skuggan. Möte några löpare som verkade köra långa intervaller. De såg taggade ut.

Väl framme vid backvarvsstarten körde vi igång direkt. Jag låg i bakvattnet som vanligt. Jag väljer denna position då jag känner mig för stressad och lätt dras med i, för mig, fel tempo.

Denna kväll hjälpte det inte. Jag hamnade i klungan efter en stund och kunde till och peppa för rätt utförslöpning.

Men jag tappade i backen upp till vattentornet. Precis som vanligt och kroppen kändes ganska så tung.

Planen var att köra progressivt för att avsluta ganska så hårt. Måltiden på första varvet var 11:28.

Det gick så där. 11:03, trots en trög känsla. Där och då reviderade jag passet då jag absolut inte kunde tänka mig att jag skulle kunna springa snabbare än så. Det fick helt enkelt bli ett snabbdistanspass.

Varv två sprang jag själv, mer eller mindre och klockade in på 11:09. Hade alltså tappat lite men kände mig ändå nöjd. Tyngden i kroppen hade börjat släppa och det kändes faktiskt inte så dumt.

Dundrade ut på sista varvet och vill komma närmre 11:03 denna gång för att bli nöjd.

Jag lyckade inte med det utan spannet till 11:03 blev större. 48 sekunder denna gång istället för tappade 6. Men åt rätt håll. 10:45. Jag bröt 11 minuters vallen!

Efter nerjogg kände jag mig bra mör. Totalt fick jag ihop 17 kilometer.

Och jag är stolt över mig själv för även om jag är toksist i gruppen kommer det inga negativa tankar om att jag är långsam och oduglig utan jag kan se att jag förbättrar mig ändå.

Det är inte på träning man ska vara snabbast.