Dagen då sommaren verkligen tog slut

Jag behöver inte dryfta så mycket om lördagen. Den som går till historien som den blötaste och kallaste Stockholm marathon i manna minne. Ni vet hur det var och ni har lästa rapporterna på annat håll.

Själv var jag inne i soffan och följde den undermåliga tv-sändningen och led med alla löpare som frös så tänderna skallrade.

När det började närma sig kvällningen så kände jag att ett backintervallpass är det minsta jag kunde hylla alla maralöparna med. Så på med vinterkläderna och i väg.

Regnet fortsatte piska och vinden var inte nådig. Det kändes som det hade brallat i mer under eftermiddagen så de som inte var ilsnabba hade nog mer vind att bråka med än täten.

Nåväl, joggade bort mot favoritbacken vid Fredhäll och kvällen till ära förlängde jag den så att det blev ungefär 370 meter att baxa upp kroppen för.

Satte igång direkt för att inte kyla ner mig och det var inte direkt trängsel på trottoaren. Inte många som vågade sig ut. Ett par med varsin lila/blå Asicspåse såg jag på vägen dit. De gick med stapplande steg och såg nöjda ut.

Fokuserade på tekniken och att ha ett kraftfullt steg uppför för att riktigt känna hur jag kopplar in rumpan. Fick med mig kroppen och landade runt 1:39.

Just under själva intervallerna tänkte jag inte så mycket på regnet och blåsten men före och efter var det en kamp mot elementen. Andningen var inte i form denna dag och jag börjar se ett samband mellan fuktig/blöt väderlek och mina problem att dra in luft. Ingen aning om det är vanligt eller om jag är fånig men så känns det.

I lördags var det dock inget som påverkade nämnvärt när jag sprang, jag bara noterade.

Efter att jag klarat av det uppsatta målet på 8 stycken klämde jag in en extra bara för att. Sen fick jag jogga hem till värmen och duschen.

Jag gillar mat. Har jag sagt det? Här en långsamt bakad fläsksida som avnjöts på Bockholmen i veckan

.

Långpass med slalom

I söndags var det inte bara årets hittills varmaste dag det var även dags för långskubb ute på Lidingö igen men med annan bansträckning.

Vi joggade bort mot Koltorp och stretchade lite i skuggan. Kunde konstatera att det inte var lika mycket mygg här som på "landet".

Sen iväg på LL-banan och över startgärdet som denna kväll var betydligt mer folktomt än sista lördagen i September.

Lufsade på och försökte hitta en löprytm i sommarkvällen och jag ska vara ärlig och säga att det gick så där. Det var inte mycket löpglädje som spred sig i kroppen. Allt kändes mest tungt.

När vi efter drygt 5 kilometer kom till Ekholmsnäs och dess slalombacke beslutade vi att köra upp och ner för den ett par gånger innan vi fortsatte bort mot Grönsta. Det sved fint i stjärtamentet och flåset fick jobba bra uppför. Inte njutbart men välbehövligt.

Jag kan inte påstå att benen var piggare efter utflykten upp på slalomtoppen men 18 kilometer skulle vi springa hur som haver. Det rullade på in i skogen och över ängarna. Solen sken och fåglarna kvittrade. Det var dock mindre kvitter på oss.

Vi var mer i kämparmood än i glatt "daggs stänkta berg-dito" men vi checkade av varje kilometer och började räkna ner när Grönstabacken visade sitt branta tryne. Nu var det bara 5 kilometer kvar och hela kroppen hade hemlängtan.

Äntligen kom vi fram till parkeringen men nedrigt nog hade vi knappa kilometern kvar så in på Vallen och den röda tartanen för att avsluta med knappa två varv.

Jag kan berätta att mjukglassen efter var både stor, god och välbehövlig.

Ingen mjukglass men lördagens middag fick bli blid till texten

Opp, opp, opp...

...opp på den gryende kärlekens topp, topp, topp....

Inte riktigt så var det i gårkväll när Tolvangruppen samlades för diverse backintervaller.

De som är i tävlingsfas körde korta och rappa backar för att inte tappa styrkan, blandat med korta, snabba och platta intervaller.

Själv körde jag överlånga backintervaller. För mig så blir det överlångt när intervaller uppför är längre än 300 meter.

Jag startade längs nere i gropen vid Ugglevikskällan och sprang cykelbanan upp mot vattentornet. Det blev inte ända upp till tornet utan jag stannade på krönet vid björken.

Fokuset var att känna mig stark, använda rätt teknik och få upp flåset. Snabbheten var inte det viktiga just ikväll.

För ovanlighetens skull hade jag inte riktigt bestämt mig för hur många intervaller jag skulle köra utan jag gick på känsla. Totalt blev det 8 stycken. En jämn och bra siffra och de gick i snitt på 1:49 minuter.

Och hörrni, det är sommar ute. Helt underbart. Som jag har längtat! Äntligen får jag svettas sommar. Alltså att bli riktigt sjöblöt av svett. Så det rinner små floder längs med smalbenen. Låt det fortsätta så här. Jag tror vi alla behöver sol och värme efter den här vintern.

Ut och njut i solen med er!

Kalla mig skogsrå

Ännu ett träningspass i skogen.

Tanken var enbart obt-löpning men vi slängde in lite ol-teknik när vi ändå var igång.

Och ett varv upp på Hammarbybacken. Det sved fint i benen.

Högt över havet

Igår passade jag på att springa tre vändor upp och ner på Hagahögen.

Det vara jobbigt.

Typ så här jobbigt

Men jag överlevde och känner idag en fin trötthet i de bakre musklerna.

Tänk vad lite intervaller kan göra

Mitt favoritintervallpass nummer ett avverkades igårkväll i Humlegården. Ett stenkast från Stureplan så det var mer eller mindre i bratsens epicentrum.

Jag började med tre varv runt parken i progressiv stil tillsammans med Tolvangruppen. Varje varv är ungefär 1 kilometer.

Första varvet höll jag 4:48-fart sen ökade jag till 4:34-fart på varv nummer två. Det tredje och sista varvet gick i 4:20-tempo. Och det var målet med den delen av passet. Att komma upp i tröskelfart.

Det kändes helt okej och kontrollerat. Inga större knöligheter utan jag försökte hitta steget och tekniken.

Vi joggade sen ner till Linnéstatyn och påbörjade del två i passet. 8 varv av allélöpning. Upp och ner sprang vi i all oändlighet.

I början känns det bara motigt och jobbigt men sen kommer jag in i en lunk, ett flow. Ja, jag kan till och med drista mig till att säga att det känns som att vara i trance. Backarna matas på uppåt och joggas nerför. Men aldrig riktigt blir det vila utan pulsen ligger fint och stadigt på en hög nivå.

Efter att passet var klart var det på darriga ben jag joggade hemåt. Det är ett tufft pass med både backe, överfartsansträngning och en skvätt tröskel. En fin liten cocktail som gör mig så nöjd.

Backe upp, backe ner och lite på platten

Då var det dags för intervallträning. Det skulle springas långa backar i kombination med plattlöpning. Och allt i tröskelansträngning.

Joggade bort till Hagaparken och den så kallade Studentbacken som går från Finnstugorna upp mot Koppartälten.

300 meter backe upp. Det såg bart ut och ingen is. Najs! Men se det varade inte hela backen och jag är värdelös på is/slaskkörning så där tappade jag fart men ansträngningen var helt okej i alla fall.

Trött jogg ner till startpunkten och sen på’t igen ytterligare tre gånger. Benen blev tyngre och tyngre, precis som jag ville. Jag slet med ispartiet och försökte göra det till min vän och liksom flyta ovanpå det hela. Men det är inte lätt att få till då jag är mer av en jordfräs.

Sen blev det förflyttning en 400 meter till startstället för de platta intervallerna. Huåhej, 5 stycken av den gamla klassikern 70/20. 20 sekunder är ingen lång tid. Pulsen hinner knappt vända en aning ner innan nästa intervall. Men det är härligt att sträcka ut steget och det känns faktiskt ganska så lätt i jämförelse med backarna.

Som en gasell flög jag över grusvägen. Snitsade mig runt vattenpölarna och kände mig flygande.

Men flygandet tog slut i den avslutande tredjedelen av passet. Ytterligare 4 backar skulle springas.

Som ett gnisslande ställverk kasade jag mig upp för berget. Ja, Studentbacken hade omvandlats från en liten kulle till ett berg. Minst i K2s klass. Minst!

Men jag betade av en intervall efter den andra. Inte tänka framåt bara vara här och nu. Bara den här backintervallen som var viktig. Inget annat.

Och tillslut fick jag jogga hem till duschen, maten och sömnen.

Ytterligare lunchträning

Igår var det dock inte jag som tränade. Jag hade distansträning på agendan och agerade istället coach åt Vasaloppsåkaren. Han fick prova på kort backe och sen körde vi en mellanjogg till nästa del som bestod i korta, platta intervaller med kort vila.

Jag tror han blev trött.

Jo lite trött efter en backintervall

Ugglespaning på backvarvet

Då det var mer än lovligt halt i går kväll bestämde vi oss för att ändra dagens kvalitetspass från progressiva 8 kilometer till 8 kilometer backvarv.

Vi värmde upp på Hundudden på Gärdet innan vi joggde upp mot elljusspåret bakom Kaknäs.

Min plan var att inte gå för fullt utan hålla mig på eller strax under 85 % av maxpuls. Varvet är knappa 2 kilometer och har inte väldigt långa backar men de är många. Småkuperat hela tiden gör det till en trevlig historia.

Första varvet kändes bra men ändå så kändes det som väldigt många varv kvar. Andra varvet rullade på. Det var många människor ute med lösa hundar, dock var de förvånansvärt ointresserade av löpare. Det var väldigt skönt.

Strax efter varv två stod två kvinnor gestikulerande med blickarna högt upp bland träden. Hojtade till dem och frågade vad de tittade på. -En uggla, blev svaret och jag var bara tvungen att stanna för att glana.


Och vilken stor uggla! Inte den största uven vi har i naturen men säkert en kattuggla i alla fall. Såg den segla bort bland grenarna innan jag tog mig samman och fortsatte mina varv. Mäktigt att se en uggla mer eller mindre mitt i stan.

De återstående varven kördes med en massa ornitologglädje i kroppen och tjoande till damerna som undrade om vi inte var kloka som sprang varv på varv. Vilket vi kanske inte är.

Totalt blev det 13 kilometer och trötta ben. Precis som det ska vara.

Hej vad det går – det är nytt år!

Igår på årets första dag klämde jag in ett intervallpass. Tisdagens tänkta kvalitetspass blev utsättning av orienteringsskärmar så veckans lite kortare pass blev backintervaller.

10 stycken långa historier tänkte jag mig som ligger runt 1:20 min per backäntring. Redan på dagen kände jag mig taggad och såg verkligen fram emot passet trots att regnet strilade ner och vinden ökat.

Strax efter fikatid gav jag mig ut tillsammans med maken för att stöka av passet. Uppvärmning på en dryga 2 kilometer bort till favoritbacken på Fredhäll. Inget att be för utan vi satte av mot toppen utan mankemang.

Mina ben var helt fantastiska. De var helt episka om jag ska ta till överord. Jag var helt rusig i kroppen och jag nästan log i motvinden och mörkret. Det var nästan runners high på den rundan kan jag meddela. Det kändes aldrig så där jobbigt, även om pulsen kom upp som den skulle och benen självklart blev lite tröttare efter hand, jag bara sprang och sprang och jag till och med kom upp fint i steget. 

Jag kände mig som en gasell!

Men allt kul har ett slut och jag checkade in 10,5 kilometer totalt, där 3 kilometer var uppförsbacke.

Spring, spring, hopp, hopp

Backintervaller och benstyrka

Då var det dags för det näst sista styrkepasset för denna gång. Vi sprang en längre uppvärmning mot Hagaparken och det var faktiskt ganska så halt. Det kändes som om snösvängen inte riktigt är med i matchen än.

Väl borta i Haga blev det en aningen bättre och som tur var hade det inte fryst på så mycket i Studentbacken där kvällens roligheter skulle gå av stapeln.

Passet bestod i backintervaller med benstyrka insprängt. Så direkt efter 300 meter backe skulle 5 stycken djupa upphopp göras. En välbehövlig jogg ner till starten där vi gjorde 10 stycken utfallssteg innan det hela upprepades. Totalt körde vi 10 varv.

Det kändes i benen även om det mentalt faktiskt var ganska så behagligt. Jag är så lättlurad, ge mig bara lite variation så märker jag knappt att jag har tuffa backar att besegra.

Men allt kul har ett slut så även denna tisdagsträning med Tolvangruppen. Vi joggade ner samma väg tillbaka så totalt var vi ute i 90 minuter och 15,6 kilometer.

Kan meddela att benen är lätt griniga idag. Precis som det ska vara.

Blöt Lucia

Igår var det ett speciellt pass på schemat. Vi skulle träna tillsammans med Running Sweden vid Slussen och BIM.

Drygt 100 personer var vi som trängdes i lokalerna och RS sammarbetspartners hade en liten minimässa i lokalerna.

Jag tyckte det var urkul att träffa nya och gamla bekantskaper i löparstassar. Vi körde en gemensam uppvärmning längs Söders gator och det var åtskilliga julshopande stockholmare som höjde både ett och två ögonbryn när vi susade fram. Vädret var inte riktigt med oss. Det hällregnade och blåste halvstorm. I motvinden kom man nästan inte framåt. Härdande.

Nere vid Tanto splittade vi på oss och Tolvangruppen, som kvällen till ära hade utökas med 4 gästande från Running Sweden, drog bort till Eriksdalsbacken.

Efter en skvätt löpskolning var det dags för kvällens pass. Jag vet inte riktigt hur passkaparen (hoppsan det var visst jag!) hade tänkt men det blev riktigt jobbigt. Vi började med 5 stycken 75 sekundersbackar fortsatte med 5 stycken 60 dito och avrundade lite lätt med 5 stycken 45 sekundersbackar. På vägen ner skulle vi ha ganska så bra fart, även om det inte var sprint men pulsen fick inte komma allt för långt ner så att full återhämtning uppnåddes.

Efter två långa intervaller undrade jag för mig själv hur detta skulle gå. Det var slitigt även om steget kändes starkt och drivande.Men flåset var inte helt okej. Men jag kämpade mig upp och ner för backen. Tog en intervall i taget och till min glädje kom jag till ungefär samma ställe i backen. Det gav självförtroende.

Och det är skönt med fallande stege. När minutintervallerna kom kändes de riktigt korta. Jag fortsatte mata en intervall i taget och körde intervallträning a la mindfullness. Var här och nu! Jag fokuserade på drivet och tekniken. Ville jobba med hela kroppen och känna att det inte fanns något sittande i löpningen.

Och plötsligt var det bara den korta delen kvar. Ingenting i jämförelse med de innan. Och dessutom var två tredjedelar av passet redan avverkat.

Jag försökte trycka på rejält uppför och känna flytet. Backen var verkligen perfekt. Lagom brant och det var jämn stigning uppför. Och jag kom i mål. Efter 15 stycken intervaller.

Genomsur ända in på skinnet, immiga glasögon och med trötta, lyckliga ben. Och samtidigt väldigt glad över att inte köra långa intervaller på Årstabron, som de övriga grupperna körde.


Jag på BIM med massa gratisgrejer.

Satan i gatan-backar

Tisdag innebär kvalitetspass och jag var där hos Tolvangruppen. Vi körde 75 minuter distans där vi skulle spränga in ett gäng sprintbackar. Dessutom körde vi lite tuffare löpskolning med spänst och styrka.

Uppvärmning i 15 minuter sen körde vi löpskolning ungefär lika länge. Tågång, hälgång, indianhopp, tågång med hälkick, grodhopp, skridskohopp, utfallssteg sen så var vi tillräckligt möra för att fortsätta springa i 45 minuter. Vi körde upp i Lappis sen mot grusvarvet vid Stora Skuggan, bort mot Storängsbotten och rundade Stadion innan vi vek av mot Maskinbacken via vattentornet.

I mitt program stod det att jag skulle springa 10 stycken sprintbackar á 8-10 sekunder. Det låter inte så mycket men jag kan meddela att träningsvärken sitter som en smäck i häcken idag. Jag tar mig fram till kaffemaskinen på jobbet med väldigt stela och krumma ben. Ser ut som en tomtegubbe från Viktor Rydbergs dikt.

Som en extra smällkaramell lade coachen in ”piafflöpning” upp för backen. Satan i gatan som en viss Maggio skulle ha uttryckt det. Den visste var den tog.

Sen blev det nerjogg en 10 minuter innan jag lämnade in handduken och hoppade in i duschen.

Vanligtvis brukar jag inte skriva om mina middagar men jag gör ett undantag. Igår blev det helstekt rödning med skirat smör och pärar. Det var mumma för själen.