Igår på årets första dag klämde jag in ett intervallpass.
Tisdagens tänkta kvalitetspass blev utsättning av orienteringsskärmar så
veckans lite kortare pass blev backintervaller.
10 stycken långa historier tänkte jag mig som ligger runt
1:20 min per backäntring. Redan på dagen kände jag mig taggad och såg verkligen
fram emot passet trots att regnet strilade ner och vinden ökat.
Strax efter fikatid gav jag mig ut tillsammans med maken för
att stöka av passet. Uppvärmning på en dryga 2 kilometer bort till favoritbacken
på Fredhäll. Inget att be för utan vi satte av mot toppen utan mankemang.
Mina ben var helt fantastiska. De var helt episka om jag ska
ta till överord. Jag var helt rusig i kroppen och jag nästan log i motvinden
och mörkret. Det var nästan runners high på den rundan kan jag meddela. Det kändes
aldrig så där jobbigt, även om pulsen kom upp som den skulle och benen
självklart blev lite tröttare efter hand, jag bara sprang och sprang och jag
till och med kom upp fint i steget.
Jag kände mig som en gasell!
Men allt kul har ett slut och jag checkade in 10,5 kilometer totalt, där 3 kilometer var uppförsbacke.
 |
| Spring, spring, hopp, hopp |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar