fredag 11 mars 2011

Pruttunga varv på Gärdet

Det är tungt nu, det är segt nu. Min kropp längtar efter korta tights och solskensintervaller.

Bakslaget i vädret igår gjorde att passet var grisigt och otillfredsställande. Men jag hoppas att de grisiga, otillfredsställande passen kommer att ge mig starka lätta ben och ett hjärta som skriker efter mer utmaning när väl våren kommer med värme och total barmark.

Det var alltså dags för veckans progressiva pass. Denna vecka var det lika långt som förra men vi körde lite andra slingor. Det var ett varv som var 6 kilometer och sen de två vanliga 4 kilometers rundorna. Första varvet gick delvis på Tjejmilenbanan innan den gick över i Radiohus5:an.

Jag låg redan från början i bakvattnet från de andra och kände verkligen att kvällens pass skulle huvudet få kriga för att få ihop det någorlunda. Jag bidade min tid och flöt på i en medelfart av 5:05 minuter per kilometer.
Ut på andra varvet försökte jag dra nytta av Josefin som låg några steg före. Det känns som att hon och jag kommer kunna ha nytta av varandra under kommande säsong. Vi är ganska så jämna och vi nyttjar varandra fint på träning utan att vi egentligen har uttalat något om det. Det bara blir så att säga så.

Varv två kröp kilometertiden ner till 4:50 minuter per kilometer i snitt och nu fick jag känningar i magen. Jag ska vara öppen med vad som hände. Det blev en fis på tvären. Det var en variant som skulle kunna få världen att skaka och så många gånger har Josefin och jag sprungit ihop så att det känns bekvämt att prutta. Lite fin flicka är jag, trots allt. Och ja, det blev ett magknip som inte försvann eller blev bättre. Jag blev tvungen att stanna och släppa Jossan (och fisen). Och guud så skönt det var.

Efter det kunde jag springa på bättre utan att ha en fällknivs hållning. Mitt mål var att försöka komma ikapp det jag tappat och att snabbt komma upp i tröskelansträngning. Krig, krig, krig flög runt i huvudet. Vattenpölarna plöste jag bara igenom så att vattenkaskader flög upp mot flanörer. Inte snällt alls men jag var en krigare utan pardon. Jag ville ha revansch. Jag ville visa vädergudarna att snöblandat regn i motvind inte kunde stoppa mig.

Och trots att jag fick ett bra och lägre snitt på detta varv kände jag mig inte helt tillfreds. Det känns som om jag står still. Att inget händer i kroppen. Den svara liksom inte. Under nästa vecka kommer jag testa en ny taktik och ge kroppen chansen att visa vad den går för. Samt att det börjar bli dags att medicinera mot pollen och astma. Redan nu börjar det kännas lite i luftrören.

4 kommentarer:

  1. Haha! Skitkul läsning! Skönt att du inte stod på ett löpband :-)

    SvaraRadera
  2. Jim: Löpbandet hade farit all världens väg :-)

    SvaraRadera
  3. haha, superkul läsning!! Sånt alla gör men ingen pratar om!!

    SvaraRadera