Nosar på tävlingsfarten

Det blir ingen Premiärmil för mig på söndag utan jag sparar tävlingsdebuten för året till senar. Jag känner mig inte riktigt mogen.

Visserligen är det så att jag sällan känner mig mogen för en tävling men nu är det noll fart i benen och att göra mig ledesen och besviken behöver jag inte ta just nu.

Så igår kväll var det vanlig kvalitetsträning med ett lite kortare pass än vanligt men med mer fart.

Jag körde 5 stycken 4 minuters intervaller på sagda tävlingsbana. Planen var att hålla den teoretiska milfarten jag har just nu.

Jag baserade tiden tisdagens tröskelpass och kom fram till att 4:05 till 4:10 är lämplig målfart.

Alldeles ensam började jag vid Månzabanans slut och sprang första 4 minuterna kontrollerat och bra. Jag fick med mig kroppen även om vaderna var lätt stela. Farten blev 4:01 på denna första platta intervall. Gick runt i 60 sekunder innan nästa som kom att innehålla backen upp mot grusvarvet.

Det är inte en väldigt brant backe men dock en backe som känns fint på andra varvet. Här gäller att våga stå på och inte fega. Det kommer en liten nedförsluta innan sista knixen upp mot varvet. Där finns möjlighet att få vila en aning. Jag försökte att öva på just det att våga stå på och ta hjälp av backen. Den här intervallen hade farten 4:03 minuter per kilometer. Helt okej.

Nu kom intervall nummer tre och den gick på grusvarvet. Det är något med grus och jag. Det liksom bara rullar. Det blir samma känsla i benen som vid modd. Det var bara att gilla läget och försöka flyta uppepå härligheten. Dessutom en liten backe upp för att riktigt spä på trivslen. Jag tappade farten ner till 4:10 men pulsen höll sig uppe bra.

Näst sista intervallen susade ner mellan 4 H-gården bort mot Lappis. Nedför. Bara att rulla. Härligt.

Tills backen slutar i en 90-graderssväng åt vänster, som dessutom har en kort, brant backe direkt efter. Ja men hurra! Här tappar jag fart så det bara skriker om det. Som tur var stod resten av Tolvangruppen och hejade på mig. Det gav bra stryrka att orka jobba mig tillbaka en aning. 4:11 klockade jag in i fart denna gång.

Nu sista, bara att fokusera, strunta i vaderna som bråkat sen andra intervallen. Springa snyggt, effektivt och med god tro på mig själv. Började känns trötthet i kroppen men inte helt slut. Det är bra. Då är jag inte helt under isen. Sista intevallen avslutades som den första med 4:02 minter per kilometer.

Ja men absolut att jag är nöjd med en snittfart på 4:05. Det bådar gott inför vårens fortsättning.

Dessutom är det väldigt skönt att springa i korta byxor.

Inte direkt dagens vy