tisdag 24 november 2009

Långa trösklar

I förra veckan hade jag ett samtal med coach Lisa och fick en nytändning i träningen och lite direktiv. Jag hade även missuppfattat lite av de instruktioner jag fått.
Jag såg fram emot kvällens trösklar, som såg ut som följande 3-2-3-1 kilometer med två minuter vila mellan (som kunde förlängas om jag behövde).

Efter uppvärmning och löpskolning med min Stuenternagrupp avvaktade jag lite så att alla hade försvunnit iväg på sitt distanspass. Jag hade som plan att jaga ikapp och sen om för att sen under vilan bli omsprungen så att jag kunde jaga igen.
Kvällens runda var Tjejmilenbanan och den börjar med ett parti som lutar svagt uppåt. Men det är bara att bita i och jobba på. Jag hade anammat Clark Kent s tips och körde autolap per kilometer på GPSklockan. Och på så sätt få en annan variant av tipset jag fick förra veckan.

Första kilometern gick bra och jag hade ett bra steg och huvudet var med. Sprang om den första klungan med de snabbaste Studentlöparna i. Fick glada tillrop och pepp. Sådant betyder så mycket. Andra kilometern gick helt okej och nu kom en liten backe som gjorde att jag tappade en aning i fart. Manade benen att jobba uppför och de lydde. På tredje kilometern kom jag ikapp en ny grupp och lika mycket pepp kom där ifrån. Guld! Svände ner mot Djurgårdsbrunnsbron och in på kanaltusingen. Mitt på ungefär hade jag sprungit mina tre kilometrar enligt klockan. Pustade ut och stretchade vaderna.



De två grupperna körde om och jag kunde börja jaga igen.
Två kilometer denna gång. Easypiecy tyckte mitt huvud. Körde på och kom in på en lite mer knixig del där det även är bitvis mörkt och svårt att se vad fötterna landar. Kärringen Björk kommer då fram och börjar oja sig och trippa istället för att springa på. Tappade fart och rytm. Ryckte upp mig och såg första gruppen att jaga ikapp framför mig. Upp i steget och tänkte mig snygg. Satte fart mot snabbfötterna som jag visste var där framme någonstans. Kom i kapp en utbrytargrupp och plöste om.
Där, där framme är de! Jobbar på. Motvinden känns mer och mer. Missar att komma helt ikapp med cirka tre meter. Neeeej! Men glädjer mig åt vilan.

Nu kommer den andra tre kilometersintervallen. Då, under den, förstår jag varför intervallstegen sett ut som den gjort. Det är ju nu milloppet börjar. De tunga, griniga kilometrarna mot mål. Suveränt att träna på det. Jag grisar i böljande uppförsbackar, förbi Manilla och upp mot Rosendal. Det är tungt, det är motvind. P kommer förbi i sin första fartdel. Jag försöker hänga på men är tvungen att vika ner mig när långa backen kommer. Min allra långsammaste kilometer. Tuggar på en kilometer till och får äntligen vila.

Och nu är det faktiskt bara en liten sketen kvar. Vinden har brallat i och jag ser till och med vågorna på Djugårdsbrunnsvikens början. Tar 15 sekunders längre vila för att ladda lite extra. Går ut i lite höre tempo. är ju sista intervallen. Borrar i vinden och gnyr av frustration. Det var ju i denna jag skulle spränga ljudvallen, sprinta iväg på gasellben, visa var skåpet ska stå. Istället ser jag ut som Clownen Manne när han på bästa pantomimvis går på samma ställe.

Men vad är en motvindsintervall. Jag fick komma upp i puls, jag fick jobba med hjärtat och jag gjorde det jag skulle. Tack vare samtalet med Lisa känner jag mig mycket mer avslappnad när jag springer och jag förstår att Rom inte byggdes på en dag.

6 kommentarer:

  1. Det är så härligt att läsa om dina pass!!! Jag är liksom med... kan precis tänka mig in i det hela.... Jag kanske till och med får träningen bara genom att läsa om din!!?? Eller kanske inte..... Snyggt jobbat, tjejen!

    SvaraRadera
  2. Hejsan!

    Kul och inspirerande att läsa din blogg, du är ju ruskigt snabb med mina mått mätt! Vore roligt att få dina km-tider oxå!

    MvH/Malin

    SvaraRadera
  3. Maria: Tack! Snart får du sätta tänderna i något nytt och fräscht. Det kommer bli kul att följa!!!

    SvaraRadera
  4. Malin: Vad roligt att du gillar bloggen. Oj, jag har inte skrivit så ofta själva tiderna men visst kan jag redovisa dem oxå. Får börja med nästa träningsinlägg. Men gårdagskvällens var enligt följande:
    Snitt 3 km: 4:18
    Snitt 2 km: 4:17
    Snitt 3 km: 4:29 (uj vad jag var trött och det gick bara uppför, kändes det som)
    Snitt 1 km: 4:24 (motvind)

    SvaraRadera
  5. Shit, vilken fantastisk återgivning av ett träningspass. Du bjöd verkligen in mig som läsare och jag satt här själv och kände hur grisigt jobbigt det var!!

    Har slutat att stirra på km/tiderna, jag springer bättre (och snabbare) om jag bara koncentrerar mig på att trycka upp pulsen och hela tiden ligga på en ansträngande nivå under intervallerna.

    Gillar namnet på din blogg, jag log brett när jag såg den, för det är mitt mål också:) (även om det inte är prio ett just för tillfället)

    SvaraRadera
  6. Katarina: Tack! Vad kul att du förstod hur jobbigt det var :-)
    Jag håller med. Jag försöker köra på ansträngning i kroppen men de senaste veckorna har jag stirrat alldeles för mkt på farten på GPS:en. igår hade jag hittat tillbaka till "känslokörning".
    Det verkar finnas många ute i blogvärlden som vill komma under 40. Skoj!

    Jag är inne och läser din blogg och blir väldigt inspirerad att lära mig cykla MTB. Den jag har är mer en prydnad på väggen just nu. Alldeles för feg. Tack för berättelsen om cyklingen i Alperna. Väldigt strongt att genomföra.

    SvaraRadera