fredag 29 april 2011

Dessa Radiohusvarv!

Våren är i full blom och fåglarna kvittar i kanon. Då hade jag verkligen tänkt mig få slippa de kenyanska löpturerna.

Men icke!

På schemat stod 12 kilometer där de 3 sista kilometerna skulle gå i tröskelfart. Det var Radiohusvarv nummer 4 som fick äran att springas 3 varv. Skapade en fyrklöver med Emil, Jossan och Leif. Började i lugn fart men ändå för snabbt.

Varför är det så svårt att hålla tillbaka?

Första varvet gick på 19:31 minuter. Gött. Emil drog på lite extra då han skulle köra 2 varv, då han varit lite krasslig.

Vi ökade på lite och jag började komma upp lite i steget och tänka på höfter, hållning och andningen. Min plan var att snitta på ungefär 4:45 minuter/kilometer.

Vaden, som strulat de senaste veckorna, gav sig till känna och grinade hånfullt åt mig. Men som vanligt släppte det efter knappa 8 kilometer. Det blir som en befrielse när det slutar göra ont. Steget blir normalt och jag slutar springa som på styltor.

Varv två gick på 18:21. Precis 70 sekunder snabbare. Fint. Leif hade dragit i från under andra varvets slut och mitt mål var att inte öka luckan under det sista varvet.

Gasade på och kände verkligen att det började bli tungt. Fick koncentrera mig massor på att inte tappa steget eller fokus. När jag börjar bli trött kommer mina ticks in. Jag kikar på klockan i tid och otid, börjar flippra med håret. Spottar och fräser. Allt för att slippa känna att jag är trött. Inte för att det hjälper, snarare tvärt om. Energin går åt till onödiga saker.

Ökade på ytterligare och kom närmre Leif. I bakhasorna hade jag Jossan och henne ville jag hålla undan från. Och det är menat som en piska på mig, där i spåret. Att försöka komma närmre fram och inte få sällskap från bakomvarande löpare.

Sprang förbi Jänkarambassaden. Fest där. Massa vackra människor i kostym och klänning med tillhörande höga klackar. Snofsigt värre att komma med snorsträng och högrött ansikte samtidigt som andningen är som en tysk porrskådis.

Sista varvet gick på 17:21 minuter. Kom inte riktigt upp i den puls som jag ville men är nöjd ändå. Jag har svårt för progressiva löpningar. Det är som om kroppen blir seg då den springer och väntar på de högre farterna. Men nyttigt är det!

Totalt sprang jag 17 kilometer med upp- och nerjogg. Fick till en 10 minuter löpskolning på det innan.

Snart kan man springa i topp!


2 kommentarer:

  1. Du är ju helgrym ju!

    Och jag har också lätt för att dra iväg alldeles för fort alldeles för tidigt (och sedan halvdö) på den typen av pass. Aldrig lär jag mig :)

    SvaraRadera
  2. Om du springer med en botten
    också med håret bakom pannan
    för att minimera luftmotståndet
    borde det kunna bli löpning
    i en bra fart som Paula Radcliffe
    (WR,2003,London):

    http://www.youtube.com/watch?v=7_azxYbwGhY

    Hans E/IF Linnea

    SvaraRadera