Dagen då sommaren verkligen tog slut

Jag behöver inte dryfta så mycket om lördagen. Den som går till historien som den blötaste och kallaste Stockholm marathon i manna minne. Ni vet hur det var och ni har lästa rapporterna på annat håll.

Själv var jag inne i soffan och följde den undermåliga tv-sändningen och led med alla löpare som frös så tänderna skallrade.

När det började närma sig kvällningen så kände jag att ett backintervallpass är det minsta jag kunde hylla alla maralöparna med. Så på med vinterkläderna och i väg.

Regnet fortsatte piska och vinden var inte nådig. Det kändes som det hade brallat i mer under eftermiddagen så de som inte var ilsnabba hade nog mer vind att bråka med än täten.

Nåväl, joggade bort mot favoritbacken vid Fredhäll och kvällen till ära förlängde jag den så att det blev ungefär 370 meter att baxa upp kroppen för.

Satte igång direkt för att inte kyla ner mig och det var inte direkt trängsel på trottoaren. Inte många som vågade sig ut. Ett par med varsin lila/blå Asicspåse såg jag på vägen dit. De gick med stapplande steg och såg nöjda ut.

Fokuserade på tekniken och att ha ett kraftfullt steg uppför för att riktigt känna hur jag kopplar in rumpan. Fick med mig kroppen och landade runt 1:39.

Just under själva intervallerna tänkte jag inte så mycket på regnet och blåsten men före och efter var det en kamp mot elementen. Andningen var inte i form denna dag och jag börjar se ett samband mellan fuktig/blöt väderlek och mina problem att dra in luft. Ingen aning om det är vanligt eller om jag är fånig men så känns det.

I lördags var det dock inget som påverkade nämnvärt när jag sprang, jag bara noterade.

Efter att jag klarat av det uppsatta målet på 8 stycken klämde jag in en extra bara för att. Sen fick jag jogga hem till värmen och duschen.

Jag gillar mat. Har jag sagt det? Här en långsamt bakad fläsksida som avnjöts på Bockholmen i veckan

.