Idag mellan korrläsning av hemsida och det vanliga jobbet stack jag ut på en liten löptur.
Det blev en runda som jag sprang ofta förr, på den tiden när jag tränade på lunchen. Runt sjön vid jobbet. En lagom runda på ungefär 8 kilometer. Alldeles lagom att avverka en lunch eller som idag, i väntan på.
Det kändes okej men mina vader ville bli stretchade ibland och det tillät jag. När jag har sprungit mycket blir mina vader så här av och till. Det är ingen fara men det gör verkligen ont och det hämmar löpningen som blir stel och kantig. Energikrävande skulle jag säga.
Men det var skönt att springa och där det var barmark kom jag ner i 4:30 minuter per kilometer. Inte utan ansträngning men inte jobbigt heller.
Kroppen är fortfarande lite trött men mitt huvud vill springa massor och det har känts konstigt att inte träna så mycket som förra veckan. Tänk vad människan vänjer sig.
Avslutade med 30 minuter styrka i gymmet. Känner mig alltid så snygg efter ett styrkepass.
Riktigt sugen på intervaller imorgon.
onsdag 31 mars 2010
tisdag 30 mars 2010
Vila!
Idag har jag vilodag. Jag känner i kroppen att jag behöver. Den är liksom lite övertänd. Lite på tå hela tiden. Jag har svårt att slappna av och komma till ro samtidigt som kroppen vill vila och sova.
Kommer att krypa upp i soffan och läsa nya Runners jag fick av coachen igår. Låter som en lagom aktivitet.
Annars har jag lekt symaskin idag.
Min kropp har gått förbi det stora påskägget på fikabordet alldeles för många gånger idag och min arm har gått som en symaskinsnål. Upp och ner, upp och ner. Skulle helst vilja springa av mig heffaklumpskänslan men jag hoppas att den försvinner tills imorgon och att vilan kommer göra mig mer gott än att springa bort överflödet.
Kommer att krypa upp i soffan och läsa nya Runners jag fick av coachen igår. Låter som en lagom aktivitet.
Annars har jag lekt symaskin idag.
Min kropp har gått förbi det stora påskägget på fikabordet alldeles för många gånger idag och min arm har gått som en symaskinsnål. Upp och ner, upp och ner. Skulle helst vilja springa av mig heffaklumpskänslan men jag hoppas att den försvinner tills imorgon och att vilan kommer göra mig mer gott än att springa bort överflödet.
Plask å lek
Igår hade vi Workshop med Sub40. Kvällens tema var vattenlöpning. En träningsform jag inte provat på riktigt förut.
Träningen var i Running Swedens regi och ledare var Rubin McRae.
På med bälte och i den tre meter djupa poolen. Det skulle inte finnas en chans att kunna peta tån i bassängbotten.
Vi fick värma upp med lite stilla jogg under några minuter. Men sen bröt helvetet löst. Korta intervaller, långa intervaller, intervaller med bara amarna, intervaller med bara benen och armarna över huvudet (just denna övning kommer jag behöva öva mera på. Jag sjönk som en gråsten).
Passet avslutades med en intervallsekvens där vi körde benspark. Att det kan vara så jobbigt. Hängde över bassängkanten och tittade på Carina med apatisk blick. Som tur var hade hon och jag en deal. Sjunker man till botten hämtar den andre upp en.
Det var så jobbigt men ack vad jag kände att det var nyttigt. Men jag misstänker att vattendjuren Henrik och Mattias, som tränar/tränat simning kände sig lite mer hemma i det blöta elementet.
Vilka är det då som har nytta av denna typ av träning? Jag skulle säga alla. Det är en skonsam träning som ger en massa för både hjärta och muskler. Och om man är skadad och inte kan köra vanlig löpning så säger de som vet (har tyvärr inga källor här) att vattenlöpning är en god ersättare och att när skadan är borta har man inte tappat så mycket.
Jag ska försöka få in denna typ av träning i stället för ett styrkepass med jämna mellanrum. Jag måste få revansch för mina usla intervaller med armarna över huvudet.
Efter hade Catti fixat fika. Inte helt fel alls.
Träningen var i Running Swedens regi och ledare var Rubin McRae.
På med bälte och i den tre meter djupa poolen. Det skulle inte finnas en chans att kunna peta tån i bassängbotten.
Vi fick värma upp med lite stilla jogg under några minuter. Men sen bröt helvetet löst. Korta intervaller, långa intervaller, intervaller med bara amarna, intervaller med bara benen och armarna över huvudet (just denna övning kommer jag behöva öva mera på. Jag sjönk som en gråsten).
Passet avslutades med en intervallsekvens där vi körde benspark. Att det kan vara så jobbigt. Hängde över bassängkanten och tittade på Carina med apatisk blick. Som tur var hade hon och jag en deal. Sjunker man till botten hämtar den andre upp en.
Det var så jobbigt men ack vad jag kände att det var nyttigt. Men jag misstänker att vattendjuren Henrik och Mattias, som tränar/tränat simning kände sig lite mer hemma i det blöta elementet.
Vilka är det då som har nytta av denna typ av träning? Jag skulle säga alla. Det är en skonsam träning som ger en massa för både hjärta och muskler. Och om man är skadad och inte kan köra vanlig löpning så säger de som vet (har tyvärr inga källor här) att vattenlöpning är en god ersättare och att när skadan är borta har man inte tappat så mycket.
Jag ska försöka få in denna typ av träning i stället för ett styrkepass med jämna mellanrum. Jag måste få revansch för mina usla intervaller med armarna över huvudet.
Efter hade Catti fixat fika. Inte helt fel alls.
måndag 29 mars 2010
Vinst varje gång!
Lite så känns det. Men kan jag inte springa mig till priser får jag hoppas på "fiskdammen".
Anne gjorde mig uppmärksam på att jag vunnit underkläder från Craft på Premiärmilen.
Anne gjorde mig uppmärksam på att jag vunnit underkläder från Craft på Premiärmilen.
söndag 28 mars 2010
Premiärmilen
Jag hade inga som helst förhoppningar om denna tävling då jag prioriterade träningslägret och att få bra, meningsfull tid där.
Jag hade som plan att köra så bra det bara gick under det första varvet av två. Det vill säga 5 kilometer. Idag använde jag klocka för att kunna se och analysera loppet efter.
Träffade en del smurfar och mina Sub40-kompisar innan loppet och önskade lycka till. Bytte även några ord med Miranda.
I startfållan hittade jag coach Lisa som hoppades på en bra tid idag för egen del. Hon gjorde bra i från sig och jag hoppas att hon är nöjd.
La mig som ett plåster på Mattias i startfållan för att i alla fall ha hans rygg som referens när startskottet väl skulle gå.
Starten gick och jag försökte hitta flytet i löpningen utan att för den sakens skull hamna i ett bekvämt tempo. Pulsen kom hyfsat snabbt upp i över 90 % av maxpuls och känslan kändes bra och stabilt. Tempot låg på dryga 4 minuter per kilometer.
Men vid 4 kilometer började mina vader att protestera högljutt. När det gäller just vaderna kan jag inte tänka bort den smärtan och mitt steg blev stolpigt och ineffektivt. Där och då bestämde jag mig för att kliva av vid 5 kilometer. Det finns massor med millopp framöver och att bråka med vaderna i onödan då jag inte hade chans på Sub40 kändes för riskabelt.
Stannade och drack lite sportdryck vid 5 kilometer och snackade med Bellan en stund (visade sig bli 2 minuter). Men jag skulle ju ändå jogga ner så jag satte av i banans riktning. Såg ryggen på Miranda och bestämde mig för att kolla läget hur hon hade det. Bytte några ord men sprang sedan vidare. Tempot låg på ungefär 4:10 och vaderna ropade "Stanna, stanna". Saktade in lite. Andningen var med mig och piggheten i kroppen var helt ok. Pulsen låg ganska så lågt så det fanns mer att ta av. Vid strax efter 7 kilometer var Maria vid sidan om. Stannade och pratade en skvätt med henne bara för att verkligen markera för mig själv att det inte var någon tävling utan ett snabbdistanspass.
Maria schasade iväg mig och jag vek av in på grusvarvet. Här har det sprungits många intervaller genom åren och jag känner mig ganska så hemma.
Efter 4H-gården var det lätt utför men tyvärr bryts flytet av en tvär 90 graders sväng som dessutom går ganska så brant uppför. Elakt!
Sista kilometern kunde jag öka farten och pulsen kom fint upp igen i den härad den ska vara.
Jag landade på 44:26 (brutto) och om jag räknar bort de knappa 3 minutrar jag spenderade med kompisar så var det en okej tid med de vader min kropp hade försett mig med.
Känner mig inte missnöjd utan tillfreds med dagen. Fokus nu några veckor på tävlingar för att bli mer tävlingsvan. Nästa lopp blir troligtvis Påsksmällen i Enhörna.
Jag hade som plan att köra så bra det bara gick under det första varvet av två. Det vill säga 5 kilometer. Idag använde jag klocka för att kunna se och analysera loppet efter.
Träffade en del smurfar och mina Sub40-kompisar innan loppet och önskade lycka till. Bytte även några ord med Miranda.
I startfållan hittade jag coach Lisa som hoppades på en bra tid idag för egen del. Hon gjorde bra i från sig och jag hoppas att hon är nöjd.
La mig som ett plåster på Mattias i startfållan för att i alla fall ha hans rygg som referens när startskottet väl skulle gå.
Starten gick och jag försökte hitta flytet i löpningen utan att för den sakens skull hamna i ett bekvämt tempo. Pulsen kom hyfsat snabbt upp i över 90 % av maxpuls och känslan kändes bra och stabilt. Tempot låg på dryga 4 minuter per kilometer.
Men vid 4 kilometer började mina vader att protestera högljutt. När det gäller just vaderna kan jag inte tänka bort den smärtan och mitt steg blev stolpigt och ineffektivt. Där och då bestämde jag mig för att kliva av vid 5 kilometer. Det finns massor med millopp framöver och att bråka med vaderna i onödan då jag inte hade chans på Sub40 kändes för riskabelt.
Stannade och drack lite sportdryck vid 5 kilometer och snackade med Bellan en stund (visade sig bli 2 minuter). Men jag skulle ju ändå jogga ner så jag satte av i banans riktning. Såg ryggen på Miranda och bestämde mig för att kolla läget hur hon hade det. Bytte några ord men sprang sedan vidare. Tempot låg på ungefär 4:10 och vaderna ropade "Stanna, stanna". Saktade in lite. Andningen var med mig och piggheten i kroppen var helt ok. Pulsen låg ganska så lågt så det fanns mer att ta av. Vid strax efter 7 kilometer var Maria vid sidan om. Stannade och pratade en skvätt med henne bara för att verkligen markera för mig själv att det inte var någon tävling utan ett snabbdistanspass.
Maria schasade iväg mig och jag vek av in på grusvarvet. Här har det sprungits många intervaller genom åren och jag känner mig ganska så hemma.
Efter 4H-gården var det lätt utför men tyvärr bryts flytet av en tvär 90 graders sväng som dessutom går ganska så brant uppför. Elakt!
Sista kilometern kunde jag öka farten och pulsen kom fint upp igen i den härad den ska vara.
Jag landade på 44:26 (brutto) och om jag räknar bort de knappa 3 minutrar jag spenderade med kompisar så var det en okej tid med de vader min kropp hade försett mig med.
Känner mig inte missnöjd utan tillfreds med dagen. Fokus nu några veckor på tävlingar för att bli mer tävlingsvan. Nästa lopp blir troligtvis Påsksmällen i Enhörna.
Våga satsa!
Det är dagens uppmaning från coachen inför Premiärmilen.
Jag kan inte säga att jag är hundra taggad och min kropp är ganska sliten. Men satsa ska jag göra. Sen får framtiden utvisa hur långt det håller.
Bättre väder har jag sprungit i men det är ju lika för alla och vädret är inget jag kan påverka.
Sömn, mat och hur själva träningen bedrivits är jag chef över men de opåverkbara elementen så som väder och medlöpare är inget jag kan göra något åt. Bara att använda den välkända klyschan. "Bara att gilla läget".
Nåja, strax före 13 så vet jag hur det gått.
Kan man springa i gummistövlar och paraply?
Jag kan inte säga att jag är hundra taggad och min kropp är ganska sliten. Men satsa ska jag göra. Sen får framtiden utvisa hur långt det håller.
Bättre väder har jag sprungit i men det är ju lika för alla och vädret är inget jag kan påverka.
Sömn, mat och hur själva träningen bedrivits är jag chef över men de opåverkbara elementen så som väder och medlöpare är inget jag kan göra något åt. Bara att använda den välkända klyschan. "Bara att gilla läget".
Nåja, strax före 13 så vet jag hur det gått.
Kan man springa i gummistövlar och paraply?
lördag 27 mars 2010
En trevlig avslutning på träningslägret
På programmet igår stod det intervaller. Jag hade bestämt att köra efter Marias program, det vill säga 10x60 sekunder med 60 sekunders ståvila samt 5x30 sekunder med 30 ståvila.
Sprang bort mot samma stig som jag körde tusingar på. Jag trivdes där och behövde en positiv känsla runt mig.
Planen var att jag skulle komma 300 meter på en minut. Det motsvara ungefär 3:20 minuter per kilometer.
Satte av i den första intervallen och det kändes stelt och kantigt. Men jag försökte att slappna av och hitta flytet i löpningen. Det var ett annat mål med träningen. Flytet. Att känna att jag kan rulla på i ett högt tempo utan att det tar för mycket energi.
Det tog några intervaller innan flytet började komma. Det är en skön känsla när det kommer. Då känner jag mig oövervinnerlig och stark.
Det rullade på och helt plötsligt hade jag avverkat mina 10 intervaller. Och de hade slutat på 300 meter. Skönt!
De 5 stycken 30 sekunders intervallerna gick okej men inte så mycket snabbare än de 10 innan. Visserligen var vilan kortare men på 30 sekunder kom jag inte upp i lämplig pulsnivå. Benen och resten av kroppen var trötta helt klar.
I morse blev det en lugn morgonjogg på 6 kilometer och det är med lite vemod jag lämnar Monte Gordo även om det samtidigt ska bli skönt att komma hem.
Sprang bort mot samma stig som jag körde tusingar på. Jag trivdes där och behövde en positiv känsla runt mig.
Planen var att jag skulle komma 300 meter på en minut. Det motsvara ungefär 3:20 minuter per kilometer.
Satte av i den första intervallen och det kändes stelt och kantigt. Men jag försökte att slappna av och hitta flytet i löpningen. Det var ett annat mål med träningen. Flytet. Att känna att jag kan rulla på i ett högt tempo utan att det tar för mycket energi.
Det tog några intervaller innan flytet började komma. Det är en skön känsla när det kommer. Då känner jag mig oövervinnerlig och stark.
Det rullade på och helt plötsligt hade jag avverkat mina 10 intervaller. Och de hade slutat på 300 meter. Skönt!
De 5 stycken 30 sekunders intervallerna gick okej men inte så mycket snabbare än de 10 innan. Visserligen var vilan kortare men på 30 sekunder kom jag inte upp i lämplig pulsnivå. Benen och resten av kroppen var trötta helt klar.
I morse blev det en lugn morgonjogg på 6 kilometer och det är med lite vemod jag lämnar Monte Gordo även om det samtidigt ska bli skönt att komma hem.
torsdag 25 mars 2010
Running up that hill
Maria och jag frågade Spring time snällt om vi fick följa med på Bergspasset. Och eftersom vi såg så söta ut fick vi det.
Maria hade långpass på schemat och jag distanspass med så mycket backar jag bara kunde hitta. Det passade då ypperligt att köra detta pass med alla de andra löparna.
Min plan var att träna på backtekniken Coach Lisa gick igenom i torsdag. Att använda benen på rätt sätt.
Jag attackerade backarna med teknik och fart så det blev mer eller mindre backintervaller. Pulsen upp över tröskel och benen var fortfarande med.
Det är svårt att förklara men det var lycka jag kände. Att slippa krampande, slugger ben. Att fortfarande på backens topp känna att benen är med och kan springa framåt.
Flåset vart högre och mer men jag tror att jag tog mig upp för backarna på ett bättre, lättare och mindre energikrävande sätt.
Att ha fått denna feedback och fattat hur backlöpning ska gå till har varit helt underbart.
Maria hade långpass på schemat och jag distanspass med så mycket backar jag bara kunde hitta. Det passade då ypperligt att köra detta pass med alla de andra löparna.
Min plan var att träna på backtekniken Coach Lisa gick igenom i torsdag. Att använda benen på rätt sätt.
Jag attackerade backarna med teknik och fart så det blev mer eller mindre backintervaller. Pulsen upp över tröskel och benen var fortfarande med.
Det är svårt att förklara men det var lycka jag kände. Att slippa krampande, slugger ben. Att fortfarande på backens topp känna att benen är med och kan springa framåt.
Flåset vart högre och mer men jag tror att jag tog mig upp för backarna på ett bättre, lättare och mindre energikrävande sätt.
Att ha fått denna feedback och fattat hur backlöpning ska gå till har varit helt underbart.
onsdag 24 mars 2010
Jag dödar...
är titeln på den makabra, otäcka deckare jag läser här nere. Den utspelar sig i Monte Carlo och innehåller minst 10 mord och lemlästning.
Ni som är gamla nog kommer säkert ihåg den (ö)kända nattklubben Monte Carlo som låg i hörnan Kungsgatan/Sveavägen.
Där ligger idag en stor Adidasaffär. Igår på intervallerna sprang jag i en Adidastopp.
Nu vet jag inte om det var just toppen som gjorde att intervallerna gick som de skulle eller om det var barmarken och värmen. Men jag snittade mina 6 tusingar på 3:55 minuter per kilometer. Jag känner mig nöjd med det och pulsen var rejält över det gränsvärde som Coach Lisa satt på mig.
Vilan mellan var 60 sekunder gå/joggvila. Självklart var det jobbigt och jag ville helst sitta på stranden med en kall pilsner men stod det intervaller på schemat är det bara att genomföra om jag ska nå sub40 inom rimlig tid.
Vi sprang intervallerna på en stig en bit på hotellet. Den var trevlig och det kändes som en smålänsk väg som passerar hage efter hage. Trodde nästan att Emil i Lönneberga skulle komma skumpandes på Lukas. Men det gjorde han inte. Konstigt.
Idag har det varit återhämtning med 45 minuter löpnin, löpskolning och 45 minuter styrka.
Imorgon väntar Bergspasset.
Ni som är gamla nog kommer säkert ihåg den (ö)kända nattklubben Monte Carlo som låg i hörnan Kungsgatan/Sveavägen.
Där ligger idag en stor Adidasaffär. Igår på intervallerna sprang jag i en Adidastopp.
Nu vet jag inte om det var just toppen som gjorde att intervallerna gick som de skulle eller om det var barmarken och värmen. Men jag snittade mina 6 tusingar på 3:55 minuter per kilometer. Jag känner mig nöjd med det och pulsen var rejält över det gränsvärde som Coach Lisa satt på mig.
Vilan mellan var 60 sekunder gå/joggvila. Självklart var det jobbigt och jag ville helst sitta på stranden med en kall pilsner men stod det intervaller på schemat är det bara att genomföra om jag ska nå sub40 inom rimlig tid.
Vi sprang intervallerna på en stig en bit på hotellet. Den var trevlig och det kändes som en smålänsk väg som passerar hage efter hage. Trodde nästan att Emil i Lönneberga skulle komma skumpandes på Lukas. Men det gjorde han inte. Konstigt.
Idag har det varit återhämtning med 45 minuter löpnin, löpskolning och 45 minuter styrka.
Imorgon väntar Bergspasset.
tisdag 23 mars 2010
En rapport från paradiset
Jag skulle helt klart kunna bli proffs och leva sådant här liv.
Frukost
Vila
Förmiddagspass
Lång stretch
Lunch
Siesta
Eftermidagspass, om man inte kört styrkan direkt efter morgonens distanspass.
Lång stretch
Middag
Somna tidigt
Jag skulle få massor av böcker lästa, jag skulle känna mig utvilad inför varje pass och musklerna skulle inte dra ihop sig av kylan.
Det är ungefär 23 grader här nere och för det mesta sol. Lite mulet ibland men fortfarande varmt. Det har bland annat resulterat i en Rudolf röd näsa. Snyggt men inte pråligt.
Ikväll kommer det bli intervaller och jag är lite nervös inför det passet. Det känns lite som om det är nu det blir upp till bevis. Att vinterns träning ska explodera ut i ett enda pass.
Ska jag bara gå på puls eller ska jag våga kolla farten också. Eftermiddagen får ägnas åt dessa tankar.
Frukost
Vila
Förmiddagspass
Lång stretch
Lunch
Siesta
Eftermidagspass, om man inte kört styrkan direkt efter morgonens distanspass.
Lång stretch
Middag
Somna tidigt
Jag skulle få massor av böcker lästa, jag skulle känna mig utvilad inför varje pass och musklerna skulle inte dra ihop sig av kylan.
Det är ungefär 23 grader här nere och för det mesta sol. Lite mulet ibland men fortfarande varmt. Det har bland annat resulterat i en Rudolf röd näsa. Snyggt men inte pråligt.
Ikväll kommer det bli intervaller och jag är lite nervös inför det passet. Det känns lite som om det är nu det blir upp till bevis. Att vinterns träning ska explodera ut i ett enda pass.
Ska jag bara gå på puls eller ska jag våga kolla farten också. Eftermiddagen får ägnas åt dessa tankar.
fredag 19 mars 2010
13 timmar kvar
Om drygt ett halvt dygn så lyfter planet mot Faro och Monte Gordo.
En veckas fokus på träning och vila. Ska träna mer än vanligt men inte överdriva. Tävlingssäsongen stundar och det skulle bli så tråkigt att missa den på grund av skador.
Får se hur internetuppkopplingen fungerar annars blir det ett rejält inlägg om dryga veckan.
En veckas fokus på träning och vila. Ska träna mer än vanligt men inte överdriva. Tävlingssäsongen stundar och det skulle bli så tråkigt att missa den på grund av skador.
Får se hur internetuppkopplingen fungerar annars blir det ett rejält inlägg om dryga veckan.
Intervallåt i Portugal?
Min musikintresserade kollega tyckte att jag skull ha följande låt när jag springer intervaller i Portugal.
The Kristet utseende med Pang på pungen i Portugal
The Kristet utseende med Pang på pungen i Portugal
Jag är en slugger
Igår under backintervallerna gick det upp ett liljeholmens för min kropp. Att vara en slugger upp för backar är ingen bra taktik.
Det märktes direkt efter att Coach Lisa varit på mig och kommit med tips och råd.
Helt plötsligt krampade inte baksidorna utan jag fick kraften från vader och rumpa/höften.
Pulskurvan skjöt i höjden och jag blev riktigt trött utan att benen dog. Kraften ska komma från rätt del av benen.
Det kommer ta en stund innan detta sitter i ryggmärgen men övning ger ju som bekant färdighet.
Tänka upp med höften, upp med knäna, jobba med framfoten.
Även om passet inte var ett av de hårdaste passen så gav detta pass mig massor. Att få feed back på tekniken och framför allt hur man tänker i olika situationer (typ bana, underlag, trötthet etc) var väldigt givande.
Sandlöpning i backe. Ultimat rumpövning
Det märktes direkt efter att Coach Lisa varit på mig och kommit med tips och råd.
Helt plötsligt krampade inte baksidorna utan jag fick kraften från vader och rumpa/höften.
Pulskurvan skjöt i höjden och jag blev riktigt trött utan att benen dog. Kraften ska komma från rätt del av benen.
Det kommer ta en stund innan detta sitter i ryggmärgen men övning ger ju som bekant färdighet.
Tänka upp med höften, upp med knäna, jobba med framfoten.
Även om passet inte var ett av de hårdaste passen så gav detta pass mig massor. Att få feed back på tekniken och framför allt hur man tänker i olika situationer (typ bana, underlag, trötthet etc) var väldigt givande.
Sandlöpning i backe. Ultimat rumpövning
torsdag 18 mars 2010
Inte enligt plan men bra ändå
Idag var det meningen att vi skulle köra 3 varv med 6-4-2 minuters intervaller med 90 procent av maxpuls men underlaget var fortfarande inte tillräckligt bra att köra på.
Coach Lisa hade tagit fram en reservplan. Det skulle bli backintervaller och ett par fartökningssträckor. Hur långa ville hon inte berätta.
Gruppen var halverad idag på grund av sjukdom och arbetsresor så det blev i stort sett privatlektion.
Joggade iväg bort mot Djurgården och strax efter Ulla Winblad började helt plötsligt tempoökningen och det var bara att gilla läget. Hänga på Lisa och Mattias. Det var ovisst hur länge vi skulle köra men det var på ett sätt befriande att inte veta.
Jag behövde inte koncentrera mig på sträcka eller tid. Bara att jobba med steget och andningen. Lånade växelvis Lisas respektive Mattias axel att jobba mot. Kändes bra och det gick faktiskt. Vi närmade oss Oak Hill och hela vägen upp skulle vi mot Skansens ena ingång. Temposträckan avslutades med nerförsbacken och där var det bara att rulla på. Jag glömde att få en etapp på detta men med lite uträkningar i efterhand fick jag sträckan till ungefär 2,3 kilometer och att snittfarten blev 4:10 men som sagt. Inte bekräftat av tekniken.
Vilade drygt två minuter innan de 6 backintervallerna skulle göras. Springa uppför med god teknik och jogg ner på andra sidan. Vända, springa upp, jogg ner och 2 varv till. Fick till med Lisas hjälp att koppla in rumpan. Springa på rätt sätt och se till att vader och höften gjorde jobbet.
För en gång skull fick jag upp pulsen i backarna. Detta berodde nog på att jag fick till tekniken och slapp vara slugger.
Joggade efter backarna en liten skvätt och sen skulle vi köra ett gäng flytlopp och jobba på våra svagheter. I mitt fall var det att få upp höften och knän så att jag kommer mer framåt i steget. Ligga högt och få snabb fotisättning.
Efter det övade vi på andra typer av steg. Vi sprang med "symaskinsteg", små korta snabba steg, varvade detta med lite längre steg. Det var inte min starka sida. Kändes mer som att jag sprang brett.
Joggade en sväng och kom fram till Djurgårdsbron igen. Det var egentligen meningen att vi skulle köra en temposträcka igen men vi snackade bort den. Sådant händer även seriöst satsande löpare.
Istället körde vi Strandvägen hem. Tänkt var 4-fart men med motvind och trötta ben blev farten inte mer än 4:11 minuter per kilometer. Inget att skryta om.
Oak Hill aka Italienska ambasaden - perfekt ställe att köra backintervaller på
Coach Lisa hade tagit fram en reservplan. Det skulle bli backintervaller och ett par fartökningssträckor. Hur långa ville hon inte berätta.
Gruppen var halverad idag på grund av sjukdom och arbetsresor så det blev i stort sett privatlektion.
Joggade iväg bort mot Djurgården och strax efter Ulla Winblad började helt plötsligt tempoökningen och det var bara att gilla läget. Hänga på Lisa och Mattias. Det var ovisst hur länge vi skulle köra men det var på ett sätt befriande att inte veta.
Jag behövde inte koncentrera mig på sträcka eller tid. Bara att jobba med steget och andningen. Lånade växelvis Lisas respektive Mattias axel att jobba mot. Kändes bra och det gick faktiskt. Vi närmade oss Oak Hill och hela vägen upp skulle vi mot Skansens ena ingång. Temposträckan avslutades med nerförsbacken och där var det bara att rulla på. Jag glömde att få en etapp på detta men med lite uträkningar i efterhand fick jag sträckan till ungefär 2,3 kilometer och att snittfarten blev 4:10 men som sagt. Inte bekräftat av tekniken.
Vilade drygt två minuter innan de 6 backintervallerna skulle göras. Springa uppför med god teknik och jogg ner på andra sidan. Vända, springa upp, jogg ner och 2 varv till. Fick till med Lisas hjälp att koppla in rumpan. Springa på rätt sätt och se till att vader och höften gjorde jobbet.
För en gång skull fick jag upp pulsen i backarna. Detta berodde nog på att jag fick till tekniken och slapp vara slugger.
Joggade efter backarna en liten skvätt och sen skulle vi köra ett gäng flytlopp och jobba på våra svagheter. I mitt fall var det att få upp höften och knän så att jag kommer mer framåt i steget. Ligga högt och få snabb fotisättning.
Efter det övade vi på andra typer av steg. Vi sprang med "symaskinsteg", små korta snabba steg, varvade detta med lite längre steg. Det var inte min starka sida. Kändes mer som att jag sprang brett.
Joggade en sväng och kom fram till Djurgårdsbron igen. Det var egentligen meningen att vi skulle köra en temposträcka igen men vi snackade bort den. Sådant händer även seriöst satsande löpare.
Istället körde vi Strandvägen hem. Tänkt var 4-fart men med motvind och trötta ben blev farten inte mer än 4:11 minuter per kilometer. Inget att skryta om.
Oak Hill aka Italienska ambasaden - perfekt ställe att köra backintervaller på
tisdag 16 mars 2010
Kenyanskt svimningspass
Idag var det dags för ett progressivt pass över 8 kilometer.
Jag valde att köra det på löpband då jag hade lite tidsbrist och inte hade fantasi att komma på en lagom lång runda utan drivis.
Värmde upp i 5 minuter per kilometer-fart i två kilometer. Det kändes okej och pulsen var som den skulle.
Ökade sedan successivt varannan kilometer från 4:30 minuter/kilometer upp till 4-fart. De första 4 kilometrarna gick stabilt och bra. Sen började det bli knorrigt i kroppen. Magen började ge sig till känna och huvudet började protestera en aning.
Jag kämpade på och under den sista intervallen var kroppen inte alls med. Med 500 meter kvar så tyckte jag i nödstoppet. Det snurrade i huvudet och jag mådde illa.
Men jag fortsatte de sista 500. Efteråt satte jag mig ned med huvudet mellan knäna. Mitt blodtryck var inte med. Jag mådde illa och det stack i armarna. Svetten sprutade. Jag mådde helt enkelt inte bra.
Kunde i alla fall duscha men de fysiska åkommorna fortsatte. Jag har ingen aning om vad det berodde på. Känner mig fortfarande, ett par timmar efter passet lite tagen och framför allt trött. Skulle kunna somna direkt. Kanske skulle göra som kroppen säger...sova.
Jag valde att köra det på löpband då jag hade lite tidsbrist och inte hade fantasi att komma på en lagom lång runda utan drivis.
Värmde upp i 5 minuter per kilometer-fart i två kilometer. Det kändes okej och pulsen var som den skulle.
Ökade sedan successivt varannan kilometer från 4:30 minuter/kilometer upp till 4-fart. De första 4 kilometrarna gick stabilt och bra. Sen började det bli knorrigt i kroppen. Magen började ge sig till känna och huvudet började protestera en aning.
Jag kämpade på och under den sista intervallen var kroppen inte alls med. Med 500 meter kvar så tyckte jag i nödstoppet. Det snurrade i huvudet och jag mådde illa.
Men jag fortsatte de sista 500. Efteråt satte jag mig ned med huvudet mellan knäna. Mitt blodtryck var inte med. Jag mådde illa och det stack i armarna. Svetten sprutade. Jag mådde helt enkelt inte bra.
Kunde i alla fall duscha men de fysiska åkommorna fortsatte. Jag har ingen aning om vad det berodde på. Känner mig fortfarande, ett par timmar efter passet lite tagen och framför allt trött. Skulle kunna somna direkt. Kanske skulle göra som kroppen säger...sova.
söndag 14 mars 2010
När livet kommer mellan
Idag var jag seg i starten och kom aldrig ikapp.
Det blev flytt av diverse saker till "landet" och sen var det så skönt i vårsolen att det tog en extra stund att ta sig där ifrån.
Magen kurrade och En liten smula i Norrtälje lockade.
Därför hann jag inte ut innan det blev kväll och middagsbjudning.
Känner jag mig som en dålig människa? Har jag ångest över missat träningspass?
Nej, inte alls. Och det känns jätteskönt. Ett par missade träningspass, som inte är nyckelpass kommer inte att stjälpa mig. Kanske snarare tvärt om. Hade jag pressat mig kanske jag skulle ha ramlat över kanten till skadad eller sjuk.
By the way: Om en vecka har jag tränat tre pass eller så i Portugal.
Sola är skönt!
Det blev flytt av diverse saker till "landet" och sen var det så skönt i vårsolen att det tog en extra stund att ta sig där ifrån.
Magen kurrade och En liten smula i Norrtälje lockade.
Därför hann jag inte ut innan det blev kväll och middagsbjudning.
Känner jag mig som en dålig människa? Har jag ångest över missat träningspass?
Nej, inte alls. Och det känns jätteskönt. Ett par missade träningspass, som inte är nyckelpass kommer inte att stjälpa mig. Kanske snarare tvärt om. Hade jag pressat mig kanske jag skulle ha ramlat över kanten till skadad eller sjuk.
By the way: Om en vecka har jag tränat tre pass eller så i Portugal.
Sola är skönt!
lördag 13 mars 2010
15-15 i ensamhet
Idag på programmet var det dags att köra ett pass vi körde för bara några veckor sen.
15 sekunders intervall med 15 sekunders vila. Att upprepas 60 gånger. Det vill säga det skulle ta 30 minuter.
Eftersom jag lever i exil var jag tvungen att leta upp en sträcka som var hyfsad flack och isfri. Hemma hade det varit lätt att välja en av flera val. Hittade en bra trottoar att sprinta på. Jag hade P som sällskap på uppvärmningen på 15 minuter sen hade han andra planer.
Stegade upp 75 meter och började köra. Det är ingen idé att tänka på hur länge eller hur många som ska köras. Då skulle jag bara hamna på Stora Kvinns.
Målet var att komma upp i 90 procent av maximal hjärtfrekvens. Då vilan är så kort faller inte pulsen speciellt mycket, bara ett par slag på sin höjd, så hjärtat får jobba en hel del.
Efter 10 minuter saknade jag sällskap. Nu började tristessen att komma men det var tur att jag hade markeringar som visade hur långt jag skulle komma. Annars hade det varit svårt för mig att fokusera på uppgiften.
Fick lite konstiga blickar av folk som promenerade. Jag hann några rundor innan de passerat. Men det var ingen som frågade. Antagligen såg jag alldeles för trött och galen ut.
15 minuter. Gaaahhhh! Halvlek. Pepp, pepp. Nu är det bara hemåt. Nedförsbacke. Hålla koll på att pulsen höll sig där den skulle. Jobba, jobba. Längtade efter sällskap. Ville hem.
Men snart var det 20 minuter gjorda och då kändes det lättare igen. Nu är ju det mesta gjort. Jobbade med tekniken och försöka få upp kroppen så att jag inte skulle sjunka ner i steget.
Efter 25 minuter var jag trött. Trött i kroppen, i flåset, i huvudet. Men då kunde jag inte vika ner mig. Bara att köra ända fram. Ja, där var jag i mål!
Ett helt okej pass men inget jag rekommenderar att köra själv. Eller om man vill träna på pannbenet så är det ett perfekt pass. Och det är ett kort och effektivt pass. Speciellt om nerjoggen pågår i 70 sekunder.
I närheten av min förra arbetsplats och där jag nu befinner mig.
15 sekunders intervall med 15 sekunders vila. Att upprepas 60 gånger. Det vill säga det skulle ta 30 minuter.
Eftersom jag lever i exil var jag tvungen att leta upp en sträcka som var hyfsad flack och isfri. Hemma hade det varit lätt att välja en av flera val. Hittade en bra trottoar att sprinta på. Jag hade P som sällskap på uppvärmningen på 15 minuter sen hade han andra planer.
Stegade upp 75 meter och började köra. Det är ingen idé att tänka på hur länge eller hur många som ska köras. Då skulle jag bara hamna på Stora Kvinns.
Målet var att komma upp i 90 procent av maximal hjärtfrekvens. Då vilan är så kort faller inte pulsen speciellt mycket, bara ett par slag på sin höjd, så hjärtat får jobba en hel del.
Efter 10 minuter saknade jag sällskap. Nu började tristessen att komma men det var tur att jag hade markeringar som visade hur långt jag skulle komma. Annars hade det varit svårt för mig att fokusera på uppgiften.
Fick lite konstiga blickar av folk som promenerade. Jag hann några rundor innan de passerat. Men det var ingen som frågade. Antagligen såg jag alldeles för trött och galen ut.
15 minuter. Gaaahhhh! Halvlek. Pepp, pepp. Nu är det bara hemåt. Nedförsbacke. Hålla koll på att pulsen höll sig där den skulle. Jobba, jobba. Längtade efter sällskap. Ville hem.
Men snart var det 20 minuter gjorda och då kändes det lättare igen. Nu är ju det mesta gjort. Jobbade med tekniken och försöka få upp kroppen så att jag inte skulle sjunka ner i steget.
Efter 25 minuter var jag trött. Trött i kroppen, i flåset, i huvudet. Men då kunde jag inte vika ner mig. Bara att köra ända fram. Ja, där var jag i mål!
Ett helt okej pass men inget jag rekommenderar att köra själv. Eller om man vill träna på pannbenet så är det ett perfekt pass. Och det är ett kort och effektivt pass. Speciellt om nerjoggen pågår i 70 sekunder.
I närheten av min förra arbetsplats och där jag nu befinner mig.
fredag 12 mars 2010
Snabbdistans på Djurgården
Då var det dags för Sub40-träning igen och det var något jag verkligen behövde.
Mitt fokus har förflyttas från jobb-träning till jobb-flytt och jag behövde få i gång huvudet att tänka träning igen.
Alla samlades på Metropolis och det var en sargad grupp som slöt upp. Var det inte benhinnor var det muskelproblem lite här och där. Men efter en del snack gav vi oss av mot Djurgården och Skansen. Där stannade vi till och stretchade/töjde lite innan det var 7 kilometer i tröskelfart som gällde.
Det hade frusit på en tunn hinna på den bara asfalten. Det var bara att göra så gott det gick.
Joachim stack i väg i bra fart redan från början och Mattias hakade på en bit. Jag försökte med Henrik i nära släptåg att inte låta Mattias komma för långt framför.
Jag kände redan från början att det skulle bli en hal resa men det fanns fina strängar med grus och där var fästet bra. I kurvorna var jag feg och drog ner farten rejält.
Vi svängde av vid Manilla och delade utrymme med bussen. Lite vardagsspänning, så där.
Mattias hade börjat utöka sitt avstånd och jag jobbade med benen och ville få dem att ha fäste ordentligt, vilket inte alltid var möjligt.
Mötte några Smurfar på vägen och hejade glatt.
Nu blev det tungt. Tungt i bemärkelsen att det blev riktigt halt. Vägen förbi Kaknäs bort mot Värtan var inte sandad. Farten åkte ner betänkligt och i utförslöporna kändes det lite läskigt. Jag sprang och trippade och tog även några gående steg. Riktigt feg. Jag frågade om Henrik ville springa förbi men han hade det bra i "ligga på rulle-läget" och avvaktade.
På vägen jäms med Värtan verkar det som om vägen var varm. Helt isfritt och det fanns ett fantastiskt bra grepp. Här tog Henrik och jag in på Mattias och mitt huvud och kropp var med i matchen igen. Tempot ökade men inte ansträngning. Kilometerfarten droppade cirka 25 sekunder. Helt underbart!
Den sista kilometern gick uppför Radiohusbacken och var ganska så hal och jävlig. Men till slut kom vi fram till det andra gänget.
Känslan i kroppen var helt okej. Inte ett toppen pass men med tanke på hur jag kände mig innan är jag nöjd. Är sugen igen på att springa. Snittfarten var cirka 4:20 över de 7 kilometrarna. Det var stor skillnad på de sträckor där jag hade fäste och där det var glansis.
Men det gör inget. Våren är på väg!
Fotograf: Anna Molander
Mitt fokus har förflyttas från jobb-träning till jobb-flytt och jag behövde få i gång huvudet att tänka träning igen.
Alla samlades på Metropolis och det var en sargad grupp som slöt upp. Var det inte benhinnor var det muskelproblem lite här och där. Men efter en del snack gav vi oss av mot Djurgården och Skansen. Där stannade vi till och stretchade/töjde lite innan det var 7 kilometer i tröskelfart som gällde.
Det hade frusit på en tunn hinna på den bara asfalten. Det var bara att göra så gott det gick.
Joachim stack i väg i bra fart redan från början och Mattias hakade på en bit. Jag försökte med Henrik i nära släptåg att inte låta Mattias komma för långt framför.
Jag kände redan från början att det skulle bli en hal resa men det fanns fina strängar med grus och där var fästet bra. I kurvorna var jag feg och drog ner farten rejält.
Vi svängde av vid Manilla och delade utrymme med bussen. Lite vardagsspänning, så där.
Mattias hade börjat utöka sitt avstånd och jag jobbade med benen och ville få dem att ha fäste ordentligt, vilket inte alltid var möjligt.
Mötte några Smurfar på vägen och hejade glatt.
Nu blev det tungt. Tungt i bemärkelsen att det blev riktigt halt. Vägen förbi Kaknäs bort mot Värtan var inte sandad. Farten åkte ner betänkligt och i utförslöporna kändes det lite läskigt. Jag sprang och trippade och tog även några gående steg. Riktigt feg. Jag frågade om Henrik ville springa förbi men han hade det bra i "ligga på rulle-läget" och avvaktade.
På vägen jäms med Värtan verkar det som om vägen var varm. Helt isfritt och det fanns ett fantastiskt bra grepp. Här tog Henrik och jag in på Mattias och mitt huvud och kropp var med i matchen igen. Tempot ökade men inte ansträngning. Kilometerfarten droppade cirka 25 sekunder. Helt underbart!
Den sista kilometern gick uppför Radiohusbacken och var ganska så hal och jävlig. Men till slut kom vi fram till det andra gänget.
Känslan i kroppen var helt okej. Inte ett toppen pass men med tanke på hur jag kände mig innan är jag nöjd. Är sugen igen på att springa. Snittfarten var cirka 4:20 över de 7 kilometrarna. Det var stor skillnad på de sträckor där jag hade fäste och där det var glansis.
Men det gör inget. Våren är på väg!
Fotograf: Anna Molander
torsdag 11 mars 2010
Dags att spotta i nävarna
och ge mig ut på ett hårt pass.
Det var en stund sen jag sprang och det känns faktiskt ganska så konstigt. Just idag har jag inte glöden, inte inspirationen att riva av ett "spypass". Men vem vet, det kanske det är då det bara smäller till och blir ett hurra!-pass.
Ikväll på Sub40-träningen blir det 7 kilometer i tävlingsfart. Inte alls bekvämt, inte ett dugg. Men jag har laddat med mellanmål så nu måste jag i alla fall springa av mig det.
Så här känner jag för att göra
Det var en stund sen jag sprang och det känns faktiskt ganska så konstigt. Just idag har jag inte glöden, inte inspirationen att riva av ett "spypass". Men vem vet, det kanske det är då det bara smäller till och blir ett hurra!-pass.
Ikväll på Sub40-träningen blir det 7 kilometer i tävlingsfart. Inte alls bekvämt, inte ett dugg. Men jag har laddat med mellanmål så nu måste jag i alla fall springa av mig det.
Så här känner jag för att göra
onsdag 10 mars 2010
Hurra, löpsteg tagna
Kort inlägg men en redovisning av 30,5 minuter löpning över 6 kilometer. Väldigt blandat underlag.
Kan bara meddela att barmark är ett himmelrike!!!!
Kan bara meddela att barmark är ett himmelrike!!!!
tisdag 9 mars 2010
Inte mycket träning på denna front
Jag flyttar mest. All kraft går just nu åt att planera och genomföra en flytt och en renovering.
Jag hoppas komma igång till helgen igen. Löpsugen är jag redan.
Jag hoppas komma igång till helgen igen. Löpsugen är jag redan.
söndag 7 mars 2010
Naken!
Vi håller på att flytta. Är ju egentligen inget att skriva hem om men jag har gjort en sådan tabbe.
JAG HAR PACKAT NER MIN GARMIN OCH LEVERERAT JUST DEN KARTONGEN TILL NYA STÄLLET. DET VILL SÄGA JAG KOMMER INTE ÅT DEN FÖRRÄN ONSDAG.
Panik!
Edit: Puh, har hittat den. Låg på ett "säkert" ställe. Minnet bra men kort.
JAG HAR PACKAT NER MIN GARMIN OCH LEVERERAT JUST DEN KARTONGEN TILL NYA STÄLLET. DET VILL SÄGA JAG KOMMER INTE ÅT DEN FÖRRÄN ONSDAG.
Panik!
Edit: Puh, har hittat den. Låg på ett "säkert" ställe. Minnet bra men kort.
Ett lopp som inte hänt
"vad är det för vits med att springa utan GPS & klocka, ett pass som inte går att analysera har aldrig hänt..."
Ett citat från Sub40-Mattias (som för övrigt kör Vasaloppet i detta nu. Heja, heja!)
Jag tar fasta på det och meddelar härmed att mitt deltagande i Bore Cup 4 aldrig ägt rum. Och lika bra är det, jag är inte nöjd med min insats.
Styrde Yaaarisen upp mot Uppsalaslätten. Det skulle enligt rykten vara en platt och snabb bana. Kroppen kändes helt okej och huvudet var nöjt. Lite nervös var jag men det är bara normalt för mig när det är tävling.
Träffade Eva LK och Leif_A sprang lite uppvärmning med dem. Jag sprang i mina vanliga distansskor och det var släpp på var och vartannat steg. Hård pressad snö som blivit glatt, som en slitet kostymtyg.
Banan var på detta väldigt knixig bitvis med många 90-graders svängar. Kände mig inte helt nöjd. Det blev inte bättre av att mina vader protesterade redan på uppvärmningen. Svidade om till tävlingsdräkt och valde mina trailskor med gummidobbar. Skulle de räcka idag?
Försökte stretcha ut vaderna så mycket jag bara kunde. Körde några stegringar och benen i övrigt kändes bra.
Hamnade ganska så långt bak i starten och där gjorde jag min första miss. Fastnade i starten bakom de som inte hade samma ambitioner som jag. Orutin, Ellinor och bara ditt egna fel.
Körde på och hittade ett tempo som kändes bra. Plockade en del folk. Fästet var inte bra för mig idag. Det släppte en hel del och jag fick slita för varje steg.
Kände i kroppen att jag hade mer att ge, att ansträngningen inte var lika hög som på träning. Men det gick inte. Jag kunde inte växla upp. Kände mig frustrerad.
Efter ungefär 2,5 kilometer kom vi fram till ett parti som både var hal och där underlaget var knöggligt. Här ville jag kliva av och åka hem. Men jag hade Rebecka Lindberg från Rånäs, i samma klass som jag några meter framför mig som jag försökte hänga med och inte förlora. Vaderna började protestera och jag kände hur steget blev annorlunda och hur jag sänkte farten. Pressade mig själv men ingen växel fanns att jacka i.
Framme vid varvningen hade Rebecka Lindberg framför ökat luckan och jag försökte tänka positivt att det var bara var 2,5 kilometer kvar. Eftersom det varit mystempo ett tag kunde jag öka och börja täppa igen luckan framför. Det gick inte på ett kick utan jag segade mig framåt. Kroppen ville inte kommunicera med mig. Eller är det huvudet som inte kan skicka rätt signaler?
En kilometer kvar. Kan jag öka? Nej, det vill sig inte idag. Ger upp men försöker ge publiken en lite spurt. Misslyckat.
Känner mig djupt besviken och tar mig stapplandes till omklädningsrummet för att byta till mjuka skor.
Samlar ihop mig och hade en bra nerjogg tillsammans med Rebecka Lindberg. Det behövde jag och jag kände mig bättre till mods.
Vad var det som gjorde att mitt huvud och kropp inte ville idag?
Jag vet faktiskt inte. Jag är känslig för halka, mina vader behöver en rejäl omgång för att inte krampa ihop men är det bara det som spökade idag?
Jag vet inte. Det känns som om huvudet inte var med och att jag hade egna högre förväntningar på mig igår som jag inte kunde infria. Träningen har lossnat och jag fixar mina snabbdistanspass mycket bättre.
Men det kanske är det. Jag har ju inte lyckats med sådana pass så länge. Det är ju bara ett par veckor så jag kanske ska ha tålamod och låta det få sjunka in och verka.
Detta var ett riktigt bottennapp men ändå en ganska så bra fart ändå. Jag har höjt min sämsta nivå. Det tar jag med mig.
Och jag vill inte falla tillbaka i den prestationshets jag hade mot mig själv under mina förra karriär. Jag börjar känna igen den känslan. Är det att tävla mycket som kan mota bort den eller andra verktyg? Jag får springa tävlingar som Knäckebrohults 10 km. Anonym och inga jag känner.
Resultat Bore Cup 4
Ett citat från Sub40-Mattias (som för övrigt kör Vasaloppet i detta nu. Heja, heja!)
Jag tar fasta på det och meddelar härmed att mitt deltagande i Bore Cup 4 aldrig ägt rum. Och lika bra är det, jag är inte nöjd med min insats.
Styrde Yaaarisen upp mot Uppsalaslätten. Det skulle enligt rykten vara en platt och snabb bana. Kroppen kändes helt okej och huvudet var nöjt. Lite nervös var jag men det är bara normalt för mig när det är tävling.
Träffade Eva LK och Leif_A sprang lite uppvärmning med dem. Jag sprang i mina vanliga distansskor och det var släpp på var och vartannat steg. Hård pressad snö som blivit glatt, som en slitet kostymtyg.
Banan var på detta väldigt knixig bitvis med många 90-graders svängar. Kände mig inte helt nöjd. Det blev inte bättre av att mina vader protesterade redan på uppvärmningen. Svidade om till tävlingsdräkt och valde mina trailskor med gummidobbar. Skulle de räcka idag?
Försökte stretcha ut vaderna så mycket jag bara kunde. Körde några stegringar och benen i övrigt kändes bra.
Hamnade ganska så långt bak i starten och där gjorde jag min första miss. Fastnade i starten bakom de som inte hade samma ambitioner som jag. Orutin, Ellinor och bara ditt egna fel.
Körde på och hittade ett tempo som kändes bra. Plockade en del folk. Fästet var inte bra för mig idag. Det släppte en hel del och jag fick slita för varje steg.
Kände i kroppen att jag hade mer att ge, att ansträngningen inte var lika hög som på träning. Men det gick inte. Jag kunde inte växla upp. Kände mig frustrerad.
Efter ungefär 2,5 kilometer kom vi fram till ett parti som både var hal och där underlaget var knöggligt. Här ville jag kliva av och åka hem. Men jag hade Rebecka Lindberg från Rånäs, i samma klass som jag några meter framför mig som jag försökte hänga med och inte förlora. Vaderna började protestera och jag kände hur steget blev annorlunda och hur jag sänkte farten. Pressade mig själv men ingen växel fanns att jacka i.
Framme vid varvningen hade Rebecka Lindberg framför ökat luckan och jag försökte tänka positivt att det var bara var 2,5 kilometer kvar. Eftersom det varit mystempo ett tag kunde jag öka och börja täppa igen luckan framför. Det gick inte på ett kick utan jag segade mig framåt. Kroppen ville inte kommunicera med mig. Eller är det huvudet som inte kan skicka rätt signaler?
En kilometer kvar. Kan jag öka? Nej, det vill sig inte idag. Ger upp men försöker ge publiken en lite spurt. Misslyckat.
Känner mig djupt besviken och tar mig stapplandes till omklädningsrummet för att byta till mjuka skor.
Samlar ihop mig och hade en bra nerjogg tillsammans med Rebecka Lindberg. Det behövde jag och jag kände mig bättre till mods.
Vad var det som gjorde att mitt huvud och kropp inte ville idag?
Jag vet faktiskt inte. Jag är känslig för halka, mina vader behöver en rejäl omgång för att inte krampa ihop men är det bara det som spökade idag?
Jag vet inte. Det känns som om huvudet inte var med och att jag hade egna högre förväntningar på mig igår som jag inte kunde infria. Träningen har lossnat och jag fixar mina snabbdistanspass mycket bättre.
Men det kanske är det. Jag har ju inte lyckats med sådana pass så länge. Det är ju bara ett par veckor så jag kanske ska ha tålamod och låta det få sjunka in och verka.
Detta var ett riktigt bottennapp men ändå en ganska så bra fart ändå. Jag har höjt min sämsta nivå. Det tar jag med mig.
Och jag vill inte falla tillbaka i den prestationshets jag hade mot mig själv under mina förra karriär. Jag börjar känna igen den känslan. Är det att tävla mycket som kan mota bort den eller andra verktyg? Jag får springa tävlingar som Knäckebrohults 10 km. Anonym och inga jag känner.
Resultat Bore Cup 4
lördag 6 mars 2010
Mot Bälinge!
Idag är det sista deltävlingen i Bore Cup i Bälinge.
Jag kommer att springa utan klocka och gå på känsla. Men försöka hitta en hög och jämn belastning. Tänka snabbdistans.
Det är visserligen tävling men idag ska jag bara öva på att tävla, att hitta rätt ansträngningsgrad och våga stå på.
Jag kommer att springa utan klocka och gå på känsla. Men försöka hitta en hög och jämn belastning. Tänka snabbdistans.
Det är visserligen tävling men idag ska jag bara öva på att tävla, att hitta rätt ansträngningsgrad och våga stå på.
fredag 5 mars 2010
Samma men ändå så olika
Att springa 15 kilometer känns inte som något speciellt för mig. Det är bara att snöra på sig skona och genomföra. Det behövs ingen förberedelse eller planering.
Att springa långt och länge är något jag provat på och gjort en hel massa och det är inte främmande för mig.
Det som däremot imponerar på mig, som facinerar är att springa en kort sträcka hiskeligt fort.
Att kunna vara explosiv och fånga hela kraften som finns i en kropp och omvandla den till rörelseenergi under en kort stund. Att lyckas få den samlade kraften framåt, det är läckert.
Det känns oövervinnerligt för mig. Och det är nog det som får mig att bli imponerad.
Att springa långt och länge är något jag provat på och gjort en hel massa och det är inte främmande för mig.
Det som däremot imponerar på mig, som facinerar är att springa en kort sträcka hiskeligt fort.
Att kunna vara explosiv och fånga hela kraften som finns i en kropp och omvandla den till rörelseenergi under en kort stund. Att lyckas få den samlade kraften framåt, det är läckert.
Det känns oövervinnerligt för mig. Och det är nog det som får mig att bli imponerad.
torsdag 4 mars 2010
Grymma historier i stan
På eftermiddagen trodde jag inte att jag skulle få sällskap ikväll. Snön vräkte ner, nej det var fel. Den kom från sidan och det blåste en del. Inget mysväder alls.
Men till min förvåning stod en ny bekantskap där. Alexandra. Löpsugen och intresserad av hur Humlegårdsintervaller skulle gå till.
Vi började med den första delen och joggade runt varvet. Jag förklarade och försökte vara pedagogisk. Viktiga att utgå från sin egna förmåga och springa på sina egna värden. Inspireras av andra och få lite draghjälp men ändå bara tänka på sig själv.
Vi startade den första intervallen. Min plan var att inte ha för hög puls första varvet utan ha lite att plocka på varv två och tre. Det gick hyfsat. Ingen superfart men pulsen var med mig, varv två gick snabbare och pulsen ökade. Började kännas och ut på varv tre var jag tvungen att fokusera för att inte tappa. Pulsen jobbade upp sig på hög och stabil nivå.
Tempo:
Varv 1 - 4:38 minuter per kilometer
Varv 2 - 4:30 minuter per kilometer
Varv 3 - 4:27 minuter per kilometer
Väntade in Alexandra som sprang fint. Första intervallpasset för henne sen december och då börja med ett sådant här grispass. Respekt!
Nu var det dags för alla allér. Totalt blir det 20 backar men det är så tungt att tänka på. Det räcker att tänka 10 varv.
Jag förklarade hur de skulle springas sen satte vi av. Det är luriga intervaller för de första 3-4 varven känns väldigt lätta. Sen, plötsligt händer det. Backarna försöker ta överhanden, försöker dra ner dig i vilaträsket.
Men si, det gick inte idag. Jag var stark. Jag var drottningen av Humlan.
Jag kommer ihåg första gången jag körde dessa intervaller och hur slut jag var. Lika trött idag men ändå med en mer positiv känsla i kroppen. Backarna ser inte lika branta ut, inte lika jobbiga.
Det tar jag med mig från passet.
Tack Alexandra för sällskapet. Det betyder mycket att ha någon i närheten. Det gör inget om man inte är helt jämna, det är peppande i alla fall.
Dagen till ära kompressionsstrumpor. Mina vader vill gå i pension
Men till min förvåning stod en ny bekantskap där. Alexandra. Löpsugen och intresserad av hur Humlegårdsintervaller skulle gå till.
Vi började med den första delen och joggade runt varvet. Jag förklarade och försökte vara pedagogisk. Viktiga att utgå från sin egna förmåga och springa på sina egna värden. Inspireras av andra och få lite draghjälp men ändå bara tänka på sig själv.
Vi startade den första intervallen. Min plan var att inte ha för hög puls första varvet utan ha lite att plocka på varv två och tre. Det gick hyfsat. Ingen superfart men pulsen var med mig, varv två gick snabbare och pulsen ökade. Började kännas och ut på varv tre var jag tvungen att fokusera för att inte tappa. Pulsen jobbade upp sig på hög och stabil nivå.
Tempo:
Varv 1 - 4:38 minuter per kilometer
Varv 2 - 4:30 minuter per kilometer
Varv 3 - 4:27 minuter per kilometer
Väntade in Alexandra som sprang fint. Första intervallpasset för henne sen december och då börja med ett sådant här grispass. Respekt!
Nu var det dags för alla allér. Totalt blir det 20 backar men det är så tungt att tänka på. Det räcker att tänka 10 varv.
Jag förklarade hur de skulle springas sen satte vi av. Det är luriga intervaller för de första 3-4 varven känns väldigt lätta. Sen, plötsligt händer det. Backarna försöker ta överhanden, försöker dra ner dig i vilaträsket.
Men si, det gick inte idag. Jag var stark. Jag var drottningen av Humlan.
Jag kommer ihåg första gången jag körde dessa intervaller och hur slut jag var. Lika trött idag men ändå med en mer positiv känsla i kroppen. Backarna ser inte lika branta ut, inte lika jobbiga.
Det tar jag med mig från passet.
Tack Alexandra för sällskapet. Det betyder mycket att ha någon i närheten. Det gör inget om man inte är helt jämna, det är peppande i alla fall.
Dagen till ära kompressionsstrumpor. Mina vader vill gå i pension
18:00 Humlan
En progressiv intervall på cirka 3 kilometer och sen 10 varv "allélöpning" (backintervaller)
Välkomna!
Samlingsplats
Välkomna!
Samlingsplats
onsdag 3 mars 2010
Dagens träning avklarad
En mellandag. Yoga på morgonen, som kändes ovanligt bra. Jag har inte yogat "på riktigt" sen förra måndagen men har ändå stretchat a la yoga. Stel som vanligt i höften men ändå så kändes det öppnare än vanligt.
På kvällen hade jag bestämt träff med Petra och Sprint-Jens. Jens är inne i sin grundträningsperiod och har på träningsschemat att springa distans. Få in mängd.
Till detta tog han hjälp av två distansexperter och som två rödakorsarbetare kom vi till undsättning och vallade Jens runt Skeppsholmen två varv. Sen var passet klart. Ett riktigt långpass för en sprinter. 4,92 km blev det på 28:14.
Det var lite tyst från sprintsektionen på sista varvet.
En lång stretch efter och benen kändes som nya.
På kvällen hade jag bestämt träff med Petra och Sprint-Jens. Jens är inne i sin grundträningsperiod och har på träningsschemat att springa distans. Få in mängd.
Till detta tog han hjälp av två distansexperter och som två rödakorsarbetare kom vi till undsättning och vallade Jens runt Skeppsholmen två varv. Sen var passet klart. Ett riktigt långpass för en sprinter. 4,92 km blev det på 28:14.
Det var lite tyst från sprintsektionen på sista varvet.
En lång stretch efter och benen kändes som nya.
Återhämtning ikväll
Ska in till stan ikväll och köra ett kort återhämtningspass. Känner att benen behöver det för att klara av intervallerna imorgon.
I förra veckan hände det något. Då kände jag verkligen hur fokuset blev större på löpningen och att avsaknaden av yoga och styrka inte påverkade psyket. Innan har jag kännt att jag missat pass men nu är det mer att jag vinner vila för att kunna bränna på bättre på de viktiga passen - löpning
Jag lär så länge jag lever.
Prisutdelning i Graz 2006
I förra veckan hände det något. Då kände jag verkligen hur fokuset blev större på löpningen och att avsaknaden av yoga och styrka inte påverkade psyket. Innan har jag kännt att jag missat pass men nu är det mer att jag vinner vila för att kunna bränna på bättre på de viktiga passen - löpning
Jag lär så länge jag lever.
Prisutdelning i Graz 2006
tisdag 2 mars 2010
I just can't get enough
Långa intervaller idag. Jättelånga. Sprang på löpbandet då Sub40-Mattias är på sportlov och jag ville ha koll på farten. Jag behöver bli bekväm i högre farter och lita på mig själv och min förmåga.
Vis av erfarenhet så tejpade jag under vänster fotsula så att inte eventuell blåsa skulle skapas.
Helt utan sällskap var jag inte. Jag hade David Gahan, Martin Gore och Andrew Fletcher i lurarna och de fyllde hela mitt huvud.
Den första intervallen var 20 minuter lång och skulle gå så snabbt jag bara kunde. Jag valde att köra på 15 kilometer i timmen. Det kändes helt okej men efter cirka halva tiden började det komma lite spöken i huvudet. Som tur var kom följande låt men den underbara textraden:
"Will you take the pain
I will give to you
Again and again
And will you return it..."
Det ingjöt mod i mig och jag kunde fortsätta. Det var väldigt skönt att komma till 20 minuter och få jogga under 3 innan nästa satte igång.
Nu var det bara hälften. 10 minuter av jobbig löpning. Jag började få flyt. Det kändes bra. Jag höjde ett snäpp på hastigheten och hamnade på 3:58 minuter per kilometer. Den sista minuten av intervallen höjde jag ett par snäpp till.
Jag är på rätt spår. Jag känner mig stark.
Joggar en stund (2 minuter) innan den sista intervallen på 5 minuter. Jag känner mig stursk. Ökar upp farten till 3:55. Det känns som om jag flyger fram. Även här höjer jag den sista minuten, till 16 kilometer per timme. Jag tror det är ungefär 3:45 minuter per kilometer.
Trött och glad joggar jag ner efter några minuters pustande. Fick beröm för min fart av en kille som väntade på löpbandet. Sådant stärker.
Vis av erfarenhet så tejpade jag under vänster fotsula så att inte eventuell blåsa skulle skapas.
Helt utan sällskap var jag inte. Jag hade David Gahan, Martin Gore och Andrew Fletcher i lurarna och de fyllde hela mitt huvud.
Den första intervallen var 20 minuter lång och skulle gå så snabbt jag bara kunde. Jag valde att köra på 15 kilometer i timmen. Det kändes helt okej men efter cirka halva tiden började det komma lite spöken i huvudet. Som tur var kom följande låt men den underbara textraden:
"Will you take the pain
I will give to you
Again and again
And will you return it..."
Det ingjöt mod i mig och jag kunde fortsätta. Det var väldigt skönt att komma till 20 minuter och få jogga under 3 innan nästa satte igång.
Nu var det bara hälften. 10 minuter av jobbig löpning. Jag började få flyt. Det kändes bra. Jag höjde ett snäpp på hastigheten och hamnade på 3:58 minuter per kilometer. Den sista minuten av intervallen höjde jag ett par snäpp till.
Jag är på rätt spår. Jag känner mig stark.
Joggar en stund (2 minuter) innan den sista intervallen på 5 minuter. Jag känner mig stursk. Ökar upp farten till 3:55. Det känns som om jag flyger fram. Även här höjer jag den sista minuten, till 16 kilometer per timme. Jag tror det är ungefär 3:45 minuter per kilometer.
Trött och glad joggar jag ner efter några minuters pustande. Fick beröm för min fart av en kille som väntade på löpbandet. Sådant stärker.
måndag 1 mars 2010
Gemensam träning
Det är sportlovsvecka i Stockholm och Sub40-träningen är inställd på torsdag.
Men det är ju inte träningsfritt för det. Program har jag och intervaller ska köras.
Jag undrar om det är någon som är intresserad att köra ett gemensamt pass med mig. Passa på att testa hur det är att träna a la Sub40.
Det är inte alls nödvändigt att springa i samma fart. Snabbare, långsammare är sak samma. Det går att springa samma pass ändå och efter sina egna förutsättningar.
På programmet står 3 kilometer progressivt. Det vill säga 3 varv runt Humlegården som börjar i en ganska moderat fart. Säg ca 80% av maxpuls. Varv två ökas till dryga 85% och det sista varvet ska upp på tröskel eller strax över den samma.
Efter det är det dags för kortare backintervaller, så kallade alléintervaller. 10 varv ska avverkas och det blir totalt 20 gånger som vi springer upp för backarna. Jogg nerför.
Låter det intressant? Nyfiken hur en sub40-träning känne efter? Kom till Linné-statyn mitt i Humlan klockan 18:00 på torsdag, uppvärmd och klar. Vi kör ett gemensamt varv runt för att ha koll på 3 kilometers intervallen.
Här är Carl von Linné
Men det är ju inte träningsfritt för det. Program har jag och intervaller ska köras.
Jag undrar om det är någon som är intresserad att köra ett gemensamt pass med mig. Passa på att testa hur det är att träna a la Sub40.
Det är inte alls nödvändigt att springa i samma fart. Snabbare, långsammare är sak samma. Det går att springa samma pass ändå och efter sina egna förutsättningar.
På programmet står 3 kilometer progressivt. Det vill säga 3 varv runt Humlegården som börjar i en ganska moderat fart. Säg ca 80% av maxpuls. Varv två ökas till dryga 85% och det sista varvet ska upp på tröskel eller strax över den samma.
Efter det är det dags för kortare backintervaller, så kallade alléintervaller. 10 varv ska avverkas och det blir totalt 20 gånger som vi springer upp för backarna. Jogg nerför.
Låter det intressant? Nyfiken hur en sub40-träning känne efter? Kom till Linné-statyn mitt i Humlan klockan 18:00 på torsdag, uppvärmd och klar. Vi kör ett gemensamt varv runt för att ha koll på 3 kilometers intervallen.
Här är Carl von Linné
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)